Åsiktsförtryckare får frihetspenna
Bo Strömstedt, tidigare chefredaktör för Expressen och känd tv-profil, har tilldelats Torgny Segerstedts frihetspenna. Han får priset för sitt stora engagemang för yttrandefrihet och demokrati, heter det i motiveringen.
Själv känner jag honom som en åsiktsförtryckare och antifeminist, som bedriver censur och förkväver det fria ordet.
Nedan följer en artikel som jag skickade till Expressen sommaren 1972. Artikeln, som handlar om rasism och könsdiskriminering, är ett svar på Dagbok från Runmarö av författaren och akademiledamoten Lars Forssell. Dagboken hade varit publicerad något tidigare i Expressen.
Här följer min artikel:
”Lars Forssell tog i sin dagbok från Runmarö i Expressen nyligen avstånd från jämförelser mellan könsförtryck och rasförtryck.
”Kvinnoförtryck är en sak; rasförtryck måste, hur mycket den intelligente, välutbildade svenske mannen än anstränger sig att ”inse”, för honom vara en annan”, skrev han, och menade att det finns något ”cyniskt och/eller naivt” i sådana jämförelser som kan skada rassaken.
Jag undrar om inte Forssell genom sin inställning själv gör sig skyldig till en naivitet eller kanske rentav cynism, som kan vara till skada inte bara för kvinnornas utan också för de förtryckta rasernas frihetssträvanden.
För att närmare belysa vad jag menar citerar jag några rader ur en tidning:
”För ett par år sedan rullade man in en äktenskapsbryterska i tjära och fjäder och stenade henne nästan till döds. Vad gjorde det att äktenskapsbrottet inte var ordentligt bevisat?”
Orden verkar kanske hämtade från någon medeltida lunta men härrör i själva verket från en svensk dagstidning av 1971. Rapporten är från byn Staphorst i Holland och skildrar hur ett helt samhälle ger sig på och nästan slår ihjäl en kvinna som i grund och botten kanske inte gjort sig skyldig till någonting alls. Dylika lynchningar mot kvinnor (aldrig mot män) var (och är på många håll fortfarande) vanliga i många manssamhällen.
Visst kan formerna för rasförtryck och könsförtryck vara olika. Men stora likheter finns. Och studerar man saken närmare så finner man att båda i grund och botten i många avseenden har samma mål och därför också likartade effekter på både utövare och offer.
Motiveringen för såväl köns- som rasförtryck brukar vara att den diskriminerade rasen eller könet är underlägset och därför bör hållas kvar i sin ”naturliga” underordnade ställning. Men ett sådant resonemang är ologiskt. Om den andra rasen eller det andra könet av naturen varit underlägset, så hade ingen diskriminering behövts. De underlägsna hade aldrig kunnat nå så långt som de av naturen överlägsna och det hade varit överflödigt att spärra vägen för dem genom diskriminerande lagar.
Man kan jämföra förhållandet med människan och hennes husdjur. Det har aldrig stiftats lagar som förbjuder kor och hästar att lära sig läsa eller gå på universitet. Detta har nämligen aldrig behövts, eftersom kor och hästar inte har någon åstundan att utbilda sig.
Målet för både köns- och rasförtryck blir alltså att utestänga den andra rasen eller det andra könet från konkurrens på lika villkor.
Diskrimineringen bevarar alltså inte, som anhängare av ras- och könsförtryck tycks mena, en av naturen grundad olikhet. I stället förstärker den de olikheter som beror på sociala faktorer, och grundlägger ett falskt beteende i stället för ett naturnära.
Därtill kommer att både de förtryckta rasernas och det förtryckta könets underläge utnyttjas av de styrande; kvinnorna fungerar som tjänare åt männen i hemmen, som låglönad arbetskraft utan normal befordringsgång, negrerna på arbetsmarknaden likaledes som låglönade, båda grupperna förekommande främst i serviceyrkena, båda är bortmotade från politiskt och annat inflytande.
Deras arbeten brukar också ofta i viss mån föraktas; man talar nedlåtande om ”fruntimmersjobb” och ”niggerarbete”, traditionellt kvinnliga sysslor som barnavård, hemarbete, städning, sjukvård mm är underbetalda och ringaktade. Ja, det kan t o m hända att områden som tidigare varit förbehållna män blir nedvärderade sedan kvinnor tagit dem i besittning. Så tycks nu vara faller med tonårsflickor och deras intresse för hästar och ridning. Många pojkar tycker numera att detta är något för tjejer som de inte själva värdigas befatta sig med.
Lars Forssell räknar upp en mängd exempel på rasförtryck och menar att dylikt inte förekommer mot kvinnor, t ex ugnar, koncentrationsläger, lynchningar, experiment med syfilis, förvridna vallagar, utrotning, massmord, förnedring, slavskepp, svält, hat.
Måhända har kvinnor som grupp förskonats från mycket av detta. Men som individer av de ifrågavarande raserna har de blivit lika utsatta som männen. Och de former som könsförtrycket tagit sig (och fortfarande tar sig ute i världen) har tydliga paralleller i rasförtrycket. Fortfarande stenas kvinnor för brott mot den stränga sexualmoral som gäller i de flesta manssamhällen, fortfarande säljs de i många länder som slavar, fortfarande finns det på sina håll harem, där kvinnor sitter inlåsta hela livet, utnyttjade enbart som sexualobjekt, i många länder är kvinnorna analfabeter, instängda i sina hem, utan yttrande- och åsiktsfrihet. Tidigare har det förekommit häxbränning och änkebränning, hustrumisshandel har varit vanlig osv. Och mycket våld, sexuellt och annat, brukas av män mot kvinnor. Inte ens i ett så pass demokratiskt land som dagens Sverige blir kvinnorna korrekt behandlade vid val, befordring mm.
Att räkna upp alla de former för könsdiskriminering som förekommit genom tiderna och som fortfarande förekommer, skulle kräva för mycket utrymme, därför avstår jag. Jag avstår också från att som Lars Forssell, avgöra vilket som är värst, ras- eller könsförtryck.
Det är svårt, även för en intelligent och välutbildad man, att inse att könsförtryck skulle kunna jämföras med rasförtryck, menar Lars Forssell. Numera är det på modet bland radikala författare att försöka sätta sig in i förtrycktas situation genom att leva som de i deras egen miljö. För män är det väl knappast möjligt att på detta sätt leva sig in i förtryckta kvinnors liv. Men de kunde ju som en liten träning smörja in sig i varm tjära, rulla sig i fjäder, dessutom tänka sig stenade halvt till döds, bespottade och begabbade av ett helt samhälle, utan möjlighet att försörja sig, utan framtid, dömda att inspärras på spinnhus och skökohus, att föraktas och betrampas av varje ”hederlig” medborgare. Dessutom kan ju dessa män grubbla över vad de gjort för att förtjäna en sådan behandling. De behövde inte ens ha begått äktenskapsbrott. Det kunde räcka med att de älskat lite för mycket och alltför uppriktigt gett sig hän åt sina känslor.
Därtill kan männen försöka tänka sig vilka ideal och värderingar som ligger bakom ett sådant beteende och kanske inse, att det inte bara är fråga om kvinnornas frigörelse utan även om männens.
Men Lars Forssell misstar sig när han säger att det är omöjligt för en intelligent man att ”inse”. I litteraturen finns flera män, t ex Dostojevskij, Gorkij, Garcia Lorca, som skildrat könsförtrycket på ett sätt så att det i grymhet inte står rasförtrycket efter.
De har dock inte medvetet attackerat manssamhället eller klart insett sambandet mellan kvinnornas dåliga ställning, männens despotism och samhällets könsdiskriminerande lagar, sexualmoral och kultur. En sådan medvetenhet var i detta utvecklingsskede omöjlig. I stället har de skildrat ett samhälleligt förtryck så som det gestaltar sig hos de enskilda individerna, som ju är produkter av det samhälle de lever i.
Utan att förnuftsmässigt kunna inse vidden av könsförtrycket har de, ledda av sina känslor, tagit parti för de förtryckta kvinnorna.
*
Lars Forssell nämner romantiken som ett förmildrande drag i kvinnoförtrycket. Må så vara. Men under denna i regel falska romantik ligger verkligheten och skaver för att så småningom för många slita den romantiska slöjan i trasor. Och kvar finns då beroendet, instängdheten, de dåliga möjligheterna, den beskurna friheten och för många också en urusel ekonomi.
*
Vad kommer det sig då att reaktionen mot könsförtrycket trots allt inte är starkare? Säkerligen beror det på att könsdiskrimineringen i så hög grad är ett med människan och hennes innersta mål att hon blivit en produkt av den och inte märker den fullt ut.
De som accepterar resonemanget ovan om syftet och effekterna av såväl köns- som rasförtryck måste också acceptera tanken att både den härskande rasen (om det nu finns någon sådant) och det härskande könet grundar sin ställning på ett visst mått av tvång, våld och förtryck.
Så upprätthålls ju alla rasistiska regimer genom tvångsmetoder; så upprätthålls också mannens makt genom könsdiskrimineringen. Båda har effekten att de utestänger medtävlare från konkurrens på lika villkor, så att den egna rasen och det egna könet framtår som överlägsna.
Denna rädsla för konkurrens (eller diskriminering) är egentligen ett tecken på respekt för det förringade könet eller den förringade rasen. Eller omvänt på bristande självtillit hos de styrande. Hade ”herrefolket” och ”herrekönet” varit så överlägsna hade de inte behövt frukta medtävlare. De är ju ändå störst och bäst.
Bakom såväl köns- som rasförtryck ligger alltså en falsk självhävdelse – en vilja att framstå som bättre och större än man i grunden är – samt osäkerhet. De i en grupp som inte kan hävda sig som individer kan ju i alla fall känna sig ”stora” inför en viss ras eller inför det andra könet.
Denna vilja att vara något som inger respekt hos omvärlden måste i sin tur bero på ett behov av uppskattning och kärlek.
Och de som inte på ett naturligt sätt kan vinna detta inriktas oftare att söka det genom den falska våldsbetonade självhävdelse som såväl ”manlighet” som rasförtryck grundar sig på.
I ”manligheten” finns många drag av våld, maktlystnad och över huvud taget destruktiv aggressivitet, som i ytterlighetsfallen tar sig uttryck i brottslighet. Hela vår kultur är så genomsyrad av detta att det inte uppmärksammas så som det borde.
Att tvång och våld kommit att länkas samman med människors självhävdelse och drift till kärlek är allvarligt. Det skulle leda för långt att närmare gå in på konsekvenserna av detta. Men troligen har både rasförtryck och könsförtryck delvis sexuella grunder. Troligen ligger sexuell perversitet bakom de grövsta fallen av såväl rashat som kvinnohat. Hat är ofta misslyckad kärlek. Och kanske har det gått så långt att våldet för somliga känslohämmade män blivit en sexuell stimulans?
Rasförtryck och könsförtryck går hand i hand. De mest hätska rashatarna är i regel också de angelägnaste anhängarna av könssegregationen. Och de kvinnor och män som ivrigast bekämpat könsdiskrimineringen har i regel varit de ivrigaste motståndarna till alla former av förtryck och diskriminering.
Att bagatellisera könsdiskrimineringen är inte bara att göra kvinnosaken utan också rassaken en otjänst. Båda springer ur samma källa.
*
Det som gör könsförtrycket särskilt ödesdigert är att männen så gott som ensamma styr och präglar samhället. Härigenom har det manligt tekniska, härsklystna och aggressiva kommit att dominera, medan den mera känslosamma och mjuka delen av människan förkvävts. Det är alltså inte bara fråga om förtryck av individer utan av en del väsentliga egenskaper i den mänskliga utrustningen (såväl mäns som kvinnors). Genom att männen ensamma styr blir samhället utarmat på den form av mänsklighet som fallit på kvinnorna, medan de egenskaper som kommit att förknippas med manlighet blir överproportionerade. Så lever vi då i en känslomässigt utarmad teknokrati, som formar både män och kvinnor skevt.
*
I Sverige i dag har kvinnorna många möjligheter. Men ändå klagar de. Och det är uppenbart att många av dem känner sig förtryckta, fastän de kanske inte inser var felet sitter. Varför tar de då inte bättre tillvara sina möjligheter? Därför att de (och deras män) delvis lever kvar i en idévärld härrörande från ett samhälle som inte för länge sedan var en realitet.
De lider alltså dels under ett psykiskt förtryck som grundar sig på en felaktig självuppfattning och snedvridna ideal, dels under det förtryck den kvardröjande könsdiskrimineringen utgör.
För att öka medvetenheten behövs information. Och för att ändra förhållandena behövs en på denna ökade medvetenhet grundad förnyelse av kulturen och dess mänskliga ideal.
Mariann Andersson
i augusti 1972 ”
ALIDA BOK
Med det här brevet refuserade Bo Strömstedt, 2006 års frihetspenna, artikeln:
Detta är en kopia av brevet. För tydlighetens skull kan vi berätta att han skriver: "Tack för Er artikel - men eftersom jag är rädd att den skulle göra mer skada än nytta måste jag nog be att få sända den tillbaka. Med de bästa hälsningar Er Bo Strömstedt"
Bakgrunden till historien är att jag 1971 utkommit med min bok Det grymma manssamhället (finns numera i en tredje upplaga kallad Vägen ut eller Det grymma manssamhället). Jag försökte lanserade den, få den spridd och omdebatterad, men det var svårt eftersom den mötte ett mycket hårt motstånd. I den vevan utsågs Lars Forssell till ledamot av Svenska Akademin. Han sade då, såvitt jag kan minnas, att han skulle röra om i ankdammen eller något liknande och syftade på den svenska kulturdebatten.
Jag tyckte att någon bättre slev att röra om debatten med än Det grymma manssamhället kunde han inte hitta. Då i början av 1970-talet fanns det knappast någon könsrollsdebatt i Sverige. Omedvetenheten var så gott som total och Sverige var ett riktigt porrträsk.
Jag ringde upp Lars Forssell och frågade om jag kunde skicka boken och om han ville försöka verka för att sprida den (Hur naiv kan man vara!!!). Han var tillmötesgående och intresserad.
Jag skickade boken och sedan hörde jag inget ifrån honom. Efter ett tag ringde jag och frågade om han läst den.
Nej, jag har inte läst den men min fru har läst den och hon tycker den är mycket, mycket bra, svarade han.
Själv hade han inte haft tid att läsa eftersom han höll på med en bok om Lenin. Det är som tåget. Man kan lägga örat mot skenorna och höra dunket, minns jag att han sa.
Något mer hörde jag inte från Lars Forssell och jag har heller inte följt hans vidare öden, utom att jag såg dagboken från Runmarö som uppenbarligen var en reaktion på min bok (men boken nämndes givetvis inte. Jag har inte hört att han har nämnt den senare heller).
Men boken har väckt en enorm debatt och förnyat hela kvinnorörelsen. Ändå känner nästan ingen till den, eftersom den bojkottats och motarbetats. Den innehåller nämligen sanningar som är mycket svåra att smälta för många, kanske särskilt för människor i ledande ställning.
Mariann Andersson i november 2006
ALIDA BOK
Själv känner jag honom som en åsiktsförtryckare och antifeminist, som bedriver censur och förkväver det fria ordet.
Nedan följer en artikel som jag skickade till Expressen sommaren 1972. Artikeln, som handlar om rasism och könsdiskriminering, är ett svar på Dagbok från Runmarö av författaren och akademiledamoten Lars Forssell. Dagboken hade varit publicerad något tidigare i Expressen.
Här följer min artikel:
”Lars Forssell tog i sin dagbok från Runmarö i Expressen nyligen avstånd från jämförelser mellan könsförtryck och rasförtryck.
”Kvinnoförtryck är en sak; rasförtryck måste, hur mycket den intelligente, välutbildade svenske mannen än anstränger sig att ”inse”, för honom vara en annan”, skrev han, och menade att det finns något ”cyniskt och/eller naivt” i sådana jämförelser som kan skada rassaken.
Jag undrar om inte Forssell genom sin inställning själv gör sig skyldig till en naivitet eller kanske rentav cynism, som kan vara till skada inte bara för kvinnornas utan också för de förtryckta rasernas frihetssträvanden.
För att närmare belysa vad jag menar citerar jag några rader ur en tidning:
”För ett par år sedan rullade man in en äktenskapsbryterska i tjära och fjäder och stenade henne nästan till döds. Vad gjorde det att äktenskapsbrottet inte var ordentligt bevisat?”
Orden verkar kanske hämtade från någon medeltida lunta men härrör i själva verket från en svensk dagstidning av 1971. Rapporten är från byn Staphorst i Holland och skildrar hur ett helt samhälle ger sig på och nästan slår ihjäl en kvinna som i grund och botten kanske inte gjort sig skyldig till någonting alls. Dylika lynchningar mot kvinnor (aldrig mot män) var (och är på många håll fortfarande) vanliga i många manssamhällen.
Visst kan formerna för rasförtryck och könsförtryck vara olika. Men stora likheter finns. Och studerar man saken närmare så finner man att båda i grund och botten i många avseenden har samma mål och därför också likartade effekter på både utövare och offer.
Motiveringen för såväl köns- som rasförtryck brukar vara att den diskriminerade rasen eller könet är underlägset och därför bör hållas kvar i sin ”naturliga” underordnade ställning. Men ett sådant resonemang är ologiskt. Om den andra rasen eller det andra könet av naturen varit underlägset, så hade ingen diskriminering behövts. De underlägsna hade aldrig kunnat nå så långt som de av naturen överlägsna och det hade varit överflödigt att spärra vägen för dem genom diskriminerande lagar.
Man kan jämföra förhållandet med människan och hennes husdjur. Det har aldrig stiftats lagar som förbjuder kor och hästar att lära sig läsa eller gå på universitet. Detta har nämligen aldrig behövts, eftersom kor och hästar inte har någon åstundan att utbilda sig.
Målet för både köns- och rasförtryck blir alltså att utestänga den andra rasen eller det andra könet från konkurrens på lika villkor.
Diskrimineringen bevarar alltså inte, som anhängare av ras- och könsförtryck tycks mena, en av naturen grundad olikhet. I stället förstärker den de olikheter som beror på sociala faktorer, och grundlägger ett falskt beteende i stället för ett naturnära.
Därtill kommer att både de förtryckta rasernas och det förtryckta könets underläge utnyttjas av de styrande; kvinnorna fungerar som tjänare åt männen i hemmen, som låglönad arbetskraft utan normal befordringsgång, negrerna på arbetsmarknaden likaledes som låglönade, båda grupperna förekommande främst i serviceyrkena, båda är bortmotade från politiskt och annat inflytande.
Deras arbeten brukar också ofta i viss mån föraktas; man talar nedlåtande om ”fruntimmersjobb” och ”niggerarbete”, traditionellt kvinnliga sysslor som barnavård, hemarbete, städning, sjukvård mm är underbetalda och ringaktade. Ja, det kan t o m hända att områden som tidigare varit förbehållna män blir nedvärderade sedan kvinnor tagit dem i besittning. Så tycks nu vara faller med tonårsflickor och deras intresse för hästar och ridning. Många pojkar tycker numera att detta är något för tjejer som de inte själva värdigas befatta sig med.
Lars Forssell räknar upp en mängd exempel på rasförtryck och menar att dylikt inte förekommer mot kvinnor, t ex ugnar, koncentrationsläger, lynchningar, experiment med syfilis, förvridna vallagar, utrotning, massmord, förnedring, slavskepp, svält, hat.
Måhända har kvinnor som grupp förskonats från mycket av detta. Men som individer av de ifrågavarande raserna har de blivit lika utsatta som männen. Och de former som könsförtrycket tagit sig (och fortfarande tar sig ute i världen) har tydliga paralleller i rasförtrycket. Fortfarande stenas kvinnor för brott mot den stränga sexualmoral som gäller i de flesta manssamhällen, fortfarande säljs de i många länder som slavar, fortfarande finns det på sina håll harem, där kvinnor sitter inlåsta hela livet, utnyttjade enbart som sexualobjekt, i många länder är kvinnorna analfabeter, instängda i sina hem, utan yttrande- och åsiktsfrihet. Tidigare har det förekommit häxbränning och änkebränning, hustrumisshandel har varit vanlig osv. Och mycket våld, sexuellt och annat, brukas av män mot kvinnor. Inte ens i ett så pass demokratiskt land som dagens Sverige blir kvinnorna korrekt behandlade vid val, befordring mm.
Att räkna upp alla de former för könsdiskriminering som förekommit genom tiderna och som fortfarande förekommer, skulle kräva för mycket utrymme, därför avstår jag. Jag avstår också från att som Lars Forssell, avgöra vilket som är värst, ras- eller könsförtryck.
Det är svårt, även för en intelligent och välutbildad man, att inse att könsförtryck skulle kunna jämföras med rasförtryck, menar Lars Forssell. Numera är det på modet bland radikala författare att försöka sätta sig in i förtrycktas situation genom att leva som de i deras egen miljö. För män är det väl knappast möjligt att på detta sätt leva sig in i förtryckta kvinnors liv. Men de kunde ju som en liten träning smörja in sig i varm tjära, rulla sig i fjäder, dessutom tänka sig stenade halvt till döds, bespottade och begabbade av ett helt samhälle, utan möjlighet att försörja sig, utan framtid, dömda att inspärras på spinnhus och skökohus, att föraktas och betrampas av varje ”hederlig” medborgare. Dessutom kan ju dessa män grubbla över vad de gjort för att förtjäna en sådan behandling. De behövde inte ens ha begått äktenskapsbrott. Det kunde räcka med att de älskat lite för mycket och alltför uppriktigt gett sig hän åt sina känslor.
Därtill kan männen försöka tänka sig vilka ideal och värderingar som ligger bakom ett sådant beteende och kanske inse, att det inte bara är fråga om kvinnornas frigörelse utan även om männens.
Men Lars Forssell misstar sig när han säger att det är omöjligt för en intelligent man att ”inse”. I litteraturen finns flera män, t ex Dostojevskij, Gorkij, Garcia Lorca, som skildrat könsförtrycket på ett sätt så att det i grymhet inte står rasförtrycket efter.
De har dock inte medvetet attackerat manssamhället eller klart insett sambandet mellan kvinnornas dåliga ställning, männens despotism och samhällets könsdiskriminerande lagar, sexualmoral och kultur. En sådan medvetenhet var i detta utvecklingsskede omöjlig. I stället har de skildrat ett samhälleligt förtryck så som det gestaltar sig hos de enskilda individerna, som ju är produkter av det samhälle de lever i.
Utan att förnuftsmässigt kunna inse vidden av könsförtrycket har de, ledda av sina känslor, tagit parti för de förtryckta kvinnorna.
*
Lars Forssell nämner romantiken som ett förmildrande drag i kvinnoförtrycket. Må så vara. Men under denna i regel falska romantik ligger verkligheten och skaver för att så småningom för många slita den romantiska slöjan i trasor. Och kvar finns då beroendet, instängdheten, de dåliga möjligheterna, den beskurna friheten och för många också en urusel ekonomi.
*
Vad kommer det sig då att reaktionen mot könsförtrycket trots allt inte är starkare? Säkerligen beror det på att könsdiskrimineringen i så hög grad är ett med människan och hennes innersta mål att hon blivit en produkt av den och inte märker den fullt ut.
De som accepterar resonemanget ovan om syftet och effekterna av såväl köns- som rasförtryck måste också acceptera tanken att både den härskande rasen (om det nu finns någon sådant) och det härskande könet grundar sin ställning på ett visst mått av tvång, våld och förtryck.
Så upprätthålls ju alla rasistiska regimer genom tvångsmetoder; så upprätthålls också mannens makt genom könsdiskrimineringen. Båda har effekten att de utestänger medtävlare från konkurrens på lika villkor, så att den egna rasen och det egna könet framtår som överlägsna.
Denna rädsla för konkurrens (eller diskriminering) är egentligen ett tecken på respekt för det förringade könet eller den förringade rasen. Eller omvänt på bristande självtillit hos de styrande. Hade ”herrefolket” och ”herrekönet” varit så överlägsna hade de inte behövt frukta medtävlare. De är ju ändå störst och bäst.
Bakom såväl köns- som rasförtryck ligger alltså en falsk självhävdelse – en vilja att framstå som bättre och större än man i grunden är – samt osäkerhet. De i en grupp som inte kan hävda sig som individer kan ju i alla fall känna sig ”stora” inför en viss ras eller inför det andra könet.
Denna vilja att vara något som inger respekt hos omvärlden måste i sin tur bero på ett behov av uppskattning och kärlek.
Och de som inte på ett naturligt sätt kan vinna detta inriktas oftare att söka det genom den falska våldsbetonade självhävdelse som såväl ”manlighet” som rasförtryck grundar sig på.
I ”manligheten” finns många drag av våld, maktlystnad och över huvud taget destruktiv aggressivitet, som i ytterlighetsfallen tar sig uttryck i brottslighet. Hela vår kultur är så genomsyrad av detta att det inte uppmärksammas så som det borde.
Att tvång och våld kommit att länkas samman med människors självhävdelse och drift till kärlek är allvarligt. Det skulle leda för långt att närmare gå in på konsekvenserna av detta. Men troligen har både rasförtryck och könsförtryck delvis sexuella grunder. Troligen ligger sexuell perversitet bakom de grövsta fallen av såväl rashat som kvinnohat. Hat är ofta misslyckad kärlek. Och kanske har det gått så långt att våldet för somliga känslohämmade män blivit en sexuell stimulans?
Rasförtryck och könsförtryck går hand i hand. De mest hätska rashatarna är i regel också de angelägnaste anhängarna av könssegregationen. Och de kvinnor och män som ivrigast bekämpat könsdiskrimineringen har i regel varit de ivrigaste motståndarna till alla former av förtryck och diskriminering.
Att bagatellisera könsdiskrimineringen är inte bara att göra kvinnosaken utan också rassaken en otjänst. Båda springer ur samma källa.
*
Det som gör könsförtrycket särskilt ödesdigert är att männen så gott som ensamma styr och präglar samhället. Härigenom har det manligt tekniska, härsklystna och aggressiva kommit att dominera, medan den mera känslosamma och mjuka delen av människan förkvävts. Det är alltså inte bara fråga om förtryck av individer utan av en del väsentliga egenskaper i den mänskliga utrustningen (såväl mäns som kvinnors). Genom att männen ensamma styr blir samhället utarmat på den form av mänsklighet som fallit på kvinnorna, medan de egenskaper som kommit att förknippas med manlighet blir överproportionerade. Så lever vi då i en känslomässigt utarmad teknokrati, som formar både män och kvinnor skevt.
*
I Sverige i dag har kvinnorna många möjligheter. Men ändå klagar de. Och det är uppenbart att många av dem känner sig förtryckta, fastän de kanske inte inser var felet sitter. Varför tar de då inte bättre tillvara sina möjligheter? Därför att de (och deras män) delvis lever kvar i en idévärld härrörande från ett samhälle som inte för länge sedan var en realitet.
De lider alltså dels under ett psykiskt förtryck som grundar sig på en felaktig självuppfattning och snedvridna ideal, dels under det förtryck den kvardröjande könsdiskrimineringen utgör.
För att öka medvetenheten behövs information. Och för att ändra förhållandena behövs en på denna ökade medvetenhet grundad förnyelse av kulturen och dess mänskliga ideal.
Mariann Andersson
i augusti 1972 ”
ALIDA BOK
Med det här brevet refuserade Bo Strömstedt, 2006 års frihetspenna, artikeln:
Detta är en kopia av brevet. För tydlighetens skull kan vi berätta att han skriver: "Tack för Er artikel - men eftersom jag är rädd att den skulle göra mer skada än nytta måste jag nog be att få sända den tillbaka. Med de bästa hälsningar Er Bo Strömstedt"
Bakgrunden till historien är att jag 1971 utkommit med min bok Det grymma manssamhället (finns numera i en tredje upplaga kallad Vägen ut eller Det grymma manssamhället). Jag försökte lanserade den, få den spridd och omdebatterad, men det var svårt eftersom den mötte ett mycket hårt motstånd. I den vevan utsågs Lars Forssell till ledamot av Svenska Akademin. Han sade då, såvitt jag kan minnas, att han skulle röra om i ankdammen eller något liknande och syftade på den svenska kulturdebatten.
Jag tyckte att någon bättre slev att röra om debatten med än Det grymma manssamhället kunde han inte hitta. Då i början av 1970-talet fanns det knappast någon könsrollsdebatt i Sverige. Omedvetenheten var så gott som total och Sverige var ett riktigt porrträsk.
Jag ringde upp Lars Forssell och frågade om jag kunde skicka boken och om han ville försöka verka för att sprida den (Hur naiv kan man vara!!!). Han var tillmötesgående och intresserad.
Jag skickade boken och sedan hörde jag inget ifrån honom. Efter ett tag ringde jag och frågade om han läst den.
Nej, jag har inte läst den men min fru har läst den och hon tycker den är mycket, mycket bra, svarade han.
Själv hade han inte haft tid att läsa eftersom han höll på med en bok om Lenin. Det är som tåget. Man kan lägga örat mot skenorna och höra dunket, minns jag att han sa.
Något mer hörde jag inte från Lars Forssell och jag har heller inte följt hans vidare öden, utom att jag såg dagboken från Runmarö som uppenbarligen var en reaktion på min bok (men boken nämndes givetvis inte. Jag har inte hört att han har nämnt den senare heller).
Men boken har väckt en enorm debatt och förnyat hela kvinnorörelsen. Ändå känner nästan ingen till den, eftersom den bojkottats och motarbetats. Den innehåller nämligen sanningar som är mycket svåra att smälta för många, kanske särskilt för människor i ledande ställning.
Mariann Andersson i november 2006
ALIDA BOK