Det grymma manssamhället av Mariann Andersson, andra upplagan 1972
Odemokratisk kulturjournalistik
Handlar det om litterära värden eller marknadsföring av böcker? Det jag tänker på är all publicitet kring Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar. Boken är utgiven på Bonniers förlag och bara detta borgar för att den får ett rejält genomslag i massmedia. Bonniers äger ju en stor del av pressen, t ex Dagens Nyheter, Expressen och Sydsvenskan för att nämna några av de större drakarna.
Dessutom äger Bonniers en rad magasin och veckotidningar, filmbolag, tv- och radio-stationer mm, allt mycket starka marknadsföringskanaler som gör att Bonniers böcker blir omskrivna och uppmärksammade, oberoende av den litterära kvaliteten. Se Bonniers.se
När det gäller Myggor och tigrar är den därtill skriven på ett sätt att man anar ugglor i mossen. Här osar det spekulation. Mängder av författare och kulturpersonligheter namnges, vilket gett upphov till ett säljande bråk redan innan boken kom ut. Många av de kritiserade författarna utges av Bonniers och får på detta sätt extra publicitet, t ex Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren, Maria Küchen och Hans Gunnarsson.
Massmedia sväljer med hull och hår Bonniers marknadsföringstrick. Det gäller inte bara den Bonnier-ägda delen. Även andra medier som tidningar utanför Bonnier-sfären, Sveriges radio och tv m fl hakar på.
Allt rabalder kring boken har lett till en enorm efterfrågan. Det går knappt att få tag i boken på ett bibliotek pga de långa väntetiderna. Ändå är det av recensionerna att döma ett ganska ointressant litterärt verk.
Bonniers har resurser att skapa storm i ett vattenglas och gör det också.
Om ett litet förlag försöker lansera en bok är det svårt att över huvudtaget få någon publicitet. Den kan vara hur bra som helst. Och om boken inte behagat någon kritiker heter det: Vår kritiker tyckte inte om boken, så vi tog inte in recensionen.
Varför säger man inte detsamma till Bonniers? Varför skrivs det spaltkilometer om deras böcker, även om de får dåliga recensioner? Att Bonnierägda tidningar mm måste uppmärksamma Bonniers böcker är kanske ofrånkomligt (även om man ofta påstår att det inte finns några sådana krav). Men att även övriga media ställer upp är egendomligt.
Är detta rättvist och demokratiskt? Skall inte samma regler gälla för de stora som för de små? Finns det inga kritiker i dag som kan göra en objektiv bedömning av litteratur utan att snegla på utgivaren?
Kanske borde böckerna skickas ut för recension med förlagsnamnet borttaget? Det skulle vara intressant att se vad som blev följden. Troligen en revolution som innebar att produktens kvalitet blev det avgörande, inte ägar- och maktförhållanden. Detta skulle gagna kulturdebatten i stort och allmänheten. Nu sker en enorm smygindoktrinering som lett till en kommersialisering av sällan skådat slag.
Några verkliga kulturdebatter förekommer knappast längre på kultursidorna, som i stället fylls av kändisskvaller och reklam för storförlagen.
Är det verkligen vettigt att tidningar och andra medier använder sina viktigaste sidor för att bedriva reklam för en redan dominerande storägare? Borde de inte i stället verka för att skapa bättre balans? Det sker givetvis genom att de mindre förlagen får större uppmärksamhet.
Om intresset för Bonniers böcker sporras av det stipendium för kulturjournalister som Bonniers årligen delar ut, så är det verkligt illa ställt. Då är svensk kulturjournalistik inte bara odemokratisk och kommersialiserad. Den är också korrupt.
Mer om detta stipendium, som är på över 132 000 kronor och har en hemlig jury, kan du läsa i inlägget Dubbelmoral utbredd bland journalister på denna blogg.
Bonniers delar också ut Stora journalistpriset m m vilket även det är tveksamt eftersom priset ofta går till tidningar i koncernen. Det rör sig alltså om marknadsföring. Men här finns i alla fall en utomstående jury. Och priset går inte direkt till dom som skall bedöma Bonnierkoncernens kanske viktigaste produkter - böcker.
Enligt en artikel i journalisternas fackorgan Journalisten den 24 april i år har tidningsföretaget Stampen genom diverse förvärv gått om Bonniers och Schibstedt och upplagemässigt blivit i särklass störst i Sverige på dagstidningar.
Men ordet sprids inte bara genom dagstidningar utan också genom veckotidningar, magasin, tv och radio, Internet mm och här är Bonniers stora ägare.
Att Bonniers också äger ett av Sveriges största bokförlag gör situationen särskilt olustig. Tidningsföretag mm i koncernen blir marknadsföringskanaler för Bonniers produkter, vilket förstärker dominansen. Det blir nästan som om förlaget recenserar sina egna böcker. Sådant borde inte få förekomma!
Stampen äger inga bokförlag och Schibstedts bokutgivning begränsas i stort till serier.
Någon debatt förekommer knappast om ägarkoncentrationen i media. Detta oroar journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén:
- Det är ett stort bekymmer att det är så tyst i den allmänna debatten om att medieägandet fördelas på större och färre händer. Ointresset är ett demokratiskt problem i sig, säger hon till tidningen Journalisten.
Mariann Andersson
Journalist och förläggare
ALIDA BOK
P.S. Trodde du att journalister kämpar för yttrandefrihet? I varje fall inte i Tidningen Journalisten. Denna artikel har varit införd i Journalisten nr 24 den 18-24 september 2007 men i så starkt censurerat skick att jag befarar att budskapet inte kom fram. Därför publicerar jag den ocensurerad här. Dock har jag gjort några tillägg i denna version som jag pga självcensur uteslöt i min version till Journalisten. Det börjar med stycket: Om intresset för Bonniers böcker sporras av det stipendium för kulturjournalister .... Och slutar med: Och priset går inte direkt till dom som skall bedöma Bonnierkoncernens kanske viktigaste produkter - böcker. D.S.
När det gäller Myggor och tigrar är den därtill skriven på ett sätt att man anar ugglor i mossen. Här osar det spekulation. Mängder av författare och kulturpersonligheter namnges, vilket gett upphov till ett säljande bråk redan innan boken kom ut. Många av de kritiserade författarna utges av Bonniers och får på detta sätt extra publicitet, t ex Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren, Maria Küchen och Hans Gunnarsson.
Massmedia sväljer med hull och hår Bonniers marknadsföringstrick. Det gäller inte bara den Bonnier-ägda delen. Även andra medier som tidningar utanför Bonnier-sfären, Sveriges radio och tv m fl hakar på.
Allt rabalder kring boken har lett till en enorm efterfrågan. Det går knappt att få tag i boken på ett bibliotek pga de långa väntetiderna. Ändå är det av recensionerna att döma ett ganska ointressant litterärt verk.
Bonniers har resurser att skapa storm i ett vattenglas och gör det också.
Om ett litet förlag försöker lansera en bok är det svårt att över huvudtaget få någon publicitet. Den kan vara hur bra som helst. Och om boken inte behagat någon kritiker heter det: Vår kritiker tyckte inte om boken, så vi tog inte in recensionen.
Varför säger man inte detsamma till Bonniers? Varför skrivs det spaltkilometer om deras böcker, även om de får dåliga recensioner? Att Bonnierägda tidningar mm måste uppmärksamma Bonniers böcker är kanske ofrånkomligt (även om man ofta påstår att det inte finns några sådana krav). Men att även övriga media ställer upp är egendomligt.
Är detta rättvist och demokratiskt? Skall inte samma regler gälla för de stora som för de små? Finns det inga kritiker i dag som kan göra en objektiv bedömning av litteratur utan att snegla på utgivaren?
Kanske borde böckerna skickas ut för recension med förlagsnamnet borttaget? Det skulle vara intressant att se vad som blev följden. Troligen en revolution som innebar att produktens kvalitet blev det avgörande, inte ägar- och maktförhållanden. Detta skulle gagna kulturdebatten i stort och allmänheten. Nu sker en enorm smygindoktrinering som lett till en kommersialisering av sällan skådat slag.
Några verkliga kulturdebatter förekommer knappast längre på kultursidorna, som i stället fylls av kändisskvaller och reklam för storförlagen.
Är det verkligen vettigt att tidningar och andra medier använder sina viktigaste sidor för att bedriva reklam för en redan dominerande storägare? Borde de inte i stället verka för att skapa bättre balans? Det sker givetvis genom att de mindre förlagen får större uppmärksamhet.
Om intresset för Bonniers böcker sporras av det stipendium för kulturjournalister som Bonniers årligen delar ut, så är det verkligt illa ställt. Då är svensk kulturjournalistik inte bara odemokratisk och kommersialiserad. Den är också korrupt.
Mer om detta stipendium, som är på över 132 000 kronor och har en hemlig jury, kan du läsa i inlägget Dubbelmoral utbredd bland journalister på denna blogg.
Bonniers delar också ut Stora journalistpriset m m vilket även det är tveksamt eftersom priset ofta går till tidningar i koncernen. Det rör sig alltså om marknadsföring. Men här finns i alla fall en utomstående jury. Och priset går inte direkt till dom som skall bedöma Bonnierkoncernens kanske viktigaste produkter - böcker.
Enligt en artikel i journalisternas fackorgan Journalisten den 24 april i år har tidningsföretaget Stampen genom diverse förvärv gått om Bonniers och Schibstedt och upplagemässigt blivit i särklass störst i Sverige på dagstidningar.
Men ordet sprids inte bara genom dagstidningar utan också genom veckotidningar, magasin, tv och radio, Internet mm och här är Bonniers stora ägare.
Att Bonniers också äger ett av Sveriges största bokförlag gör situationen särskilt olustig. Tidningsföretag mm i koncernen blir marknadsföringskanaler för Bonniers produkter, vilket förstärker dominansen. Det blir nästan som om förlaget recenserar sina egna böcker. Sådant borde inte få förekomma!
Stampen äger inga bokförlag och Schibstedts bokutgivning begränsas i stort till serier.
Någon debatt förekommer knappast om ägarkoncentrationen i media. Detta oroar journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén:
- Det är ett stort bekymmer att det är så tyst i den allmänna debatten om att medieägandet fördelas på större och färre händer. Ointresset är ett demokratiskt problem i sig, säger hon till tidningen Journalisten.
Mariann Andersson
Journalist och förläggare
ALIDA BOK
P.S. Trodde du att journalister kämpar för yttrandefrihet? I varje fall inte i Tidningen Journalisten. Denna artikel har varit införd i Journalisten nr 24 den 18-24 september 2007 men i så starkt censurerat skick att jag befarar att budskapet inte kom fram. Därför publicerar jag den ocensurerad här. Dock har jag gjort några tillägg i denna version som jag pga självcensur uteslöt i min version till Journalisten. Det börjar med stycket: Om intresset för Bonniers böcker sporras av det stipendium för kulturjournalister .... Och slutar med: Och priset går inte direkt till dom som skall bedöma Bonnierkoncernens kanske viktigaste produkter - böcker. D.S.
Åsiktsförtryckare får frihetspenna
Bo Strömstedt, tidigare chefredaktör för Expressen och känd tv-profil, har tilldelats Torgny Segerstedts frihetspenna. Han får priset för sitt stora engagemang för yttrandefrihet och demokrati, heter det i motiveringen.
Själv känner jag honom som en åsiktsförtryckare och antifeminist, som bedriver censur och förkväver det fria ordet.
Nedan följer en artikel som jag skickade till Expressen sommaren 1972. Artikeln, som handlar om rasism och könsdiskriminering, är ett svar på Dagbok från Runmarö av författaren och akademiledamoten Lars Forssell. Dagboken hade varit publicerad något tidigare i Expressen.
Här följer min artikel:
”Lars Forssell tog i sin dagbok från Runmarö i Expressen nyligen avstånd från jämförelser mellan könsförtryck och rasförtryck.
”Kvinnoförtryck är en sak; rasförtryck måste, hur mycket den intelligente, välutbildade svenske mannen än anstränger sig att ”inse”, för honom vara en annan”, skrev han, och menade att det finns något ”cyniskt och/eller naivt” i sådana jämförelser som kan skada rassaken.
Jag undrar om inte Forssell genom sin inställning själv gör sig skyldig till en naivitet eller kanske rentav cynism, som kan vara till skada inte bara för kvinnornas utan också för de förtryckta rasernas frihetssträvanden.
För att närmare belysa vad jag menar citerar jag några rader ur en tidning:
”För ett par år sedan rullade man in en äktenskapsbryterska i tjära och fjäder och stenade henne nästan till döds. Vad gjorde det att äktenskapsbrottet inte var ordentligt bevisat?”
Orden verkar kanske hämtade från någon medeltida lunta men härrör i själva verket från en svensk dagstidning av 1971. Rapporten är från byn Staphorst i Holland och skildrar hur ett helt samhälle ger sig på och nästan slår ihjäl en kvinna som i grund och botten kanske inte gjort sig skyldig till någonting alls. Dylika lynchningar mot kvinnor (aldrig mot män) var (och är på många håll fortfarande) vanliga i många manssamhällen.
Visst kan formerna för rasförtryck och könsförtryck vara olika. Men stora likheter finns. Och studerar man saken närmare så finner man att båda i grund och botten i många avseenden har samma mål och därför också likartade effekter på både utövare och offer.
Motiveringen för såväl köns- som rasförtryck brukar vara att den diskriminerade rasen eller könet är underlägset och därför bör hållas kvar i sin ”naturliga” underordnade ställning. Men ett sådant resonemang är ologiskt. Om den andra rasen eller det andra könet av naturen varit underlägset, så hade ingen diskriminering behövts. De underlägsna hade aldrig kunnat nå så långt som de av naturen överlägsna och det hade varit överflödigt att spärra vägen för dem genom diskriminerande lagar.
Man kan jämföra förhållandet med människan och hennes husdjur. Det har aldrig stiftats lagar som förbjuder kor och hästar att lära sig läsa eller gå på universitet. Detta har nämligen aldrig behövts, eftersom kor och hästar inte har någon åstundan att utbilda sig.
Målet för både köns- och rasförtryck blir alltså att utestänga den andra rasen eller det andra könet från konkurrens på lika villkor.
Diskrimineringen bevarar alltså inte, som anhängare av ras- och könsförtryck tycks mena, en av naturen grundad olikhet. I stället förstärker den de olikheter som beror på sociala faktorer, och grundlägger ett falskt beteende i stället för ett naturnära.
Därtill kommer att både de förtryckta rasernas och det förtryckta könets underläge utnyttjas av de styrande; kvinnorna fungerar som tjänare åt männen i hemmen, som låglönad arbetskraft utan normal befordringsgång, negrerna på arbetsmarknaden likaledes som låglönade, båda grupperna förekommande främst i serviceyrkena, båda är bortmotade från politiskt och annat inflytande.
Deras arbeten brukar också ofta i viss mån föraktas; man talar nedlåtande om ”fruntimmersjobb” och ”niggerarbete”, traditionellt kvinnliga sysslor som barnavård, hemarbete, städning, sjukvård mm är underbetalda och ringaktade. Ja, det kan t o m hända att områden som tidigare varit förbehållna män blir nedvärderade sedan kvinnor tagit dem i besittning. Så tycks nu vara faller med tonårsflickor och deras intresse för hästar och ridning. Många pojkar tycker numera att detta är något för tjejer som de inte själva värdigas befatta sig med.
Lars Forssell räknar upp en mängd exempel på rasförtryck och menar att dylikt inte förekommer mot kvinnor, t ex ugnar, koncentrationsläger, lynchningar, experiment med syfilis, förvridna vallagar, utrotning, massmord, förnedring, slavskepp, svält, hat.
Måhända har kvinnor som grupp förskonats från mycket av detta. Men som individer av de ifrågavarande raserna har de blivit lika utsatta som männen. Och de former som könsförtrycket tagit sig (och fortfarande tar sig ute i världen) har tydliga paralleller i rasförtrycket. Fortfarande stenas kvinnor för brott mot den stränga sexualmoral som gäller i de flesta manssamhällen, fortfarande säljs de i många länder som slavar, fortfarande finns det på sina håll harem, där kvinnor sitter inlåsta hela livet, utnyttjade enbart som sexualobjekt, i många länder är kvinnorna analfabeter, instängda i sina hem, utan yttrande- och åsiktsfrihet. Tidigare har det förekommit häxbränning och änkebränning, hustrumisshandel har varit vanlig osv. Och mycket våld, sexuellt och annat, brukas av män mot kvinnor. Inte ens i ett så pass demokratiskt land som dagens Sverige blir kvinnorna korrekt behandlade vid val, befordring mm.
Att räkna upp alla de former för könsdiskriminering som förekommit genom tiderna och som fortfarande förekommer, skulle kräva för mycket utrymme, därför avstår jag. Jag avstår också från att som Lars Forssell, avgöra vilket som är värst, ras- eller könsförtryck.
Det är svårt, även för en intelligent och välutbildad man, att inse att könsförtryck skulle kunna jämföras med rasförtryck, menar Lars Forssell. Numera är det på modet bland radikala författare att försöka sätta sig in i förtrycktas situation genom att leva som de i deras egen miljö. För män är det väl knappast möjligt att på detta sätt leva sig in i förtryckta kvinnors liv. Men de kunde ju som en liten träning smörja in sig i varm tjära, rulla sig i fjäder, dessutom tänka sig stenade halvt till döds, bespottade och begabbade av ett helt samhälle, utan möjlighet att försörja sig, utan framtid, dömda att inspärras på spinnhus och skökohus, att föraktas och betrampas av varje ”hederlig” medborgare. Dessutom kan ju dessa män grubbla över vad de gjort för att förtjäna en sådan behandling. De behövde inte ens ha begått äktenskapsbrott. Det kunde räcka med att de älskat lite för mycket och alltför uppriktigt gett sig hän åt sina känslor.
Därtill kan männen försöka tänka sig vilka ideal och värderingar som ligger bakom ett sådant beteende och kanske inse, att det inte bara är fråga om kvinnornas frigörelse utan även om männens.
Men Lars Forssell misstar sig när han säger att det är omöjligt för en intelligent man att ”inse”. I litteraturen finns flera män, t ex Dostojevskij, Gorkij, Garcia Lorca, som skildrat könsförtrycket på ett sätt så att det i grymhet inte står rasförtrycket efter.
De har dock inte medvetet attackerat manssamhället eller klart insett sambandet mellan kvinnornas dåliga ställning, männens despotism och samhällets könsdiskriminerande lagar, sexualmoral och kultur. En sådan medvetenhet var i detta utvecklingsskede omöjlig. I stället har de skildrat ett samhälleligt förtryck så som det gestaltar sig hos de enskilda individerna, som ju är produkter av det samhälle de lever i.
Utan att förnuftsmässigt kunna inse vidden av könsförtrycket har de, ledda av sina känslor, tagit parti för de förtryckta kvinnorna.
*
Lars Forssell nämner romantiken som ett förmildrande drag i kvinnoförtrycket. Må så vara. Men under denna i regel falska romantik ligger verkligheten och skaver för att så småningom för många slita den romantiska slöjan i trasor. Och kvar finns då beroendet, instängdheten, de dåliga möjligheterna, den beskurna friheten och för många också en urusel ekonomi.
*
Vad kommer det sig då att reaktionen mot könsförtrycket trots allt inte är starkare? Säkerligen beror det på att könsdiskrimineringen i så hög grad är ett med människan och hennes innersta mål att hon blivit en produkt av den och inte märker den fullt ut.
De som accepterar resonemanget ovan om syftet och effekterna av såväl köns- som rasförtryck måste också acceptera tanken att både den härskande rasen (om det nu finns någon sådant) och det härskande könet grundar sin ställning på ett visst mått av tvång, våld och förtryck.
Så upprätthålls ju alla rasistiska regimer genom tvångsmetoder; så upprätthålls också mannens makt genom könsdiskrimineringen. Båda har effekten att de utestänger medtävlare från konkurrens på lika villkor, så att den egna rasen och det egna könet framtår som överlägsna.
Denna rädsla för konkurrens (eller diskriminering) är egentligen ett tecken på respekt för det förringade könet eller den förringade rasen. Eller omvänt på bristande självtillit hos de styrande. Hade ”herrefolket” och ”herrekönet” varit så överlägsna hade de inte behövt frukta medtävlare. De är ju ändå störst och bäst.
Bakom såväl köns- som rasförtryck ligger alltså en falsk självhävdelse – en vilja att framstå som bättre och större än man i grunden är – samt osäkerhet. De i en grupp som inte kan hävda sig som individer kan ju i alla fall känna sig ”stora” inför en viss ras eller inför det andra könet.
Denna vilja att vara något som inger respekt hos omvärlden måste i sin tur bero på ett behov av uppskattning och kärlek.
Och de som inte på ett naturligt sätt kan vinna detta inriktas oftare att söka det genom den falska våldsbetonade självhävdelse som såväl ”manlighet” som rasförtryck grundar sig på.
I ”manligheten” finns många drag av våld, maktlystnad och över huvud taget destruktiv aggressivitet, som i ytterlighetsfallen tar sig uttryck i brottslighet. Hela vår kultur är så genomsyrad av detta att det inte uppmärksammas så som det borde.
Att tvång och våld kommit att länkas samman med människors självhävdelse och drift till kärlek är allvarligt. Det skulle leda för långt att närmare gå in på konsekvenserna av detta. Men troligen har både rasförtryck och könsförtryck delvis sexuella grunder. Troligen ligger sexuell perversitet bakom de grövsta fallen av såväl rashat som kvinnohat. Hat är ofta misslyckad kärlek. Och kanske har det gått så långt att våldet för somliga känslohämmade män blivit en sexuell stimulans?
Rasförtryck och könsförtryck går hand i hand. De mest hätska rashatarna är i regel också de angelägnaste anhängarna av könssegregationen. Och de kvinnor och män som ivrigast bekämpat könsdiskrimineringen har i regel varit de ivrigaste motståndarna till alla former av förtryck och diskriminering.
Att bagatellisera könsdiskrimineringen är inte bara att göra kvinnosaken utan också rassaken en otjänst. Båda springer ur samma källa.
*
Det som gör könsförtrycket särskilt ödesdigert är att männen så gott som ensamma styr och präglar samhället. Härigenom har det manligt tekniska, härsklystna och aggressiva kommit att dominera, medan den mera känslosamma och mjuka delen av människan förkvävts. Det är alltså inte bara fråga om förtryck av individer utan av en del väsentliga egenskaper i den mänskliga utrustningen (såväl mäns som kvinnors). Genom att männen ensamma styr blir samhället utarmat på den form av mänsklighet som fallit på kvinnorna, medan de egenskaper som kommit att förknippas med manlighet blir överproportionerade. Så lever vi då i en känslomässigt utarmad teknokrati, som formar både män och kvinnor skevt.
*
I Sverige i dag har kvinnorna många möjligheter. Men ändå klagar de. Och det är uppenbart att många av dem känner sig förtryckta, fastän de kanske inte inser var felet sitter. Varför tar de då inte bättre tillvara sina möjligheter? Därför att de (och deras män) delvis lever kvar i en idévärld härrörande från ett samhälle som inte för länge sedan var en realitet.
De lider alltså dels under ett psykiskt förtryck som grundar sig på en felaktig självuppfattning och snedvridna ideal, dels under det förtryck den kvardröjande könsdiskrimineringen utgör.
För att öka medvetenheten behövs information. Och för att ändra förhållandena behövs en på denna ökade medvetenhet grundad förnyelse av kulturen och dess mänskliga ideal.
Mariann Andersson
i augusti 1972 ”
ALIDA BOK
Med det här brevet refuserade Bo Strömstedt, 2006 års frihetspenna, artikeln:
Detta är en kopia av brevet. För tydlighetens skull kan vi berätta att han skriver: "Tack för Er artikel - men eftersom jag är rädd att den skulle göra mer skada än nytta måste jag nog be att få sända den tillbaka. Med de bästa hälsningar Er Bo Strömstedt"
Bakgrunden till historien är att jag 1971 utkommit med min bok Det grymma manssamhället (finns numera i en tredje upplaga kallad Vägen ut eller Det grymma manssamhället). Jag försökte lanserade den, få den spridd och omdebatterad, men det var svårt eftersom den mötte ett mycket hårt motstånd. I den vevan utsågs Lars Forssell till ledamot av Svenska Akademin. Han sade då, såvitt jag kan minnas, att han skulle röra om i ankdammen eller något liknande och syftade på den svenska kulturdebatten.
Jag tyckte att någon bättre slev att röra om debatten med än Det grymma manssamhället kunde han inte hitta. Då i början av 1970-talet fanns det knappast någon könsrollsdebatt i Sverige. Omedvetenheten var så gott som total och Sverige var ett riktigt porrträsk.
Jag ringde upp Lars Forssell och frågade om jag kunde skicka boken och om han ville försöka verka för att sprida den (Hur naiv kan man vara!!!). Han var tillmötesgående och intresserad.
Jag skickade boken och sedan hörde jag inget ifrån honom. Efter ett tag ringde jag och frågade om han läst den.
Nej, jag har inte läst den men min fru har läst den och hon tycker den är mycket, mycket bra, svarade han.
Själv hade han inte haft tid att läsa eftersom han höll på med en bok om Lenin. Det är som tåget. Man kan lägga örat mot skenorna och höra dunket, minns jag att han sa.
Något mer hörde jag inte från Lars Forssell och jag har heller inte följt hans vidare öden, utom att jag såg dagboken från Runmarö som uppenbarligen var en reaktion på min bok (men boken nämndes givetvis inte. Jag har inte hört att han har nämnt den senare heller).
Men boken har väckt en enorm debatt och förnyat hela kvinnorörelsen. Ändå känner nästan ingen till den, eftersom den bojkottats och motarbetats. Den innehåller nämligen sanningar som är mycket svåra att smälta för många, kanske särskilt för människor i ledande ställning.
Mariann Andersson i november 2006
ALIDA BOK
Själv känner jag honom som en åsiktsförtryckare och antifeminist, som bedriver censur och förkväver det fria ordet.
Nedan följer en artikel som jag skickade till Expressen sommaren 1972. Artikeln, som handlar om rasism och könsdiskriminering, är ett svar på Dagbok från Runmarö av författaren och akademiledamoten Lars Forssell. Dagboken hade varit publicerad något tidigare i Expressen.
Här följer min artikel:
”Lars Forssell tog i sin dagbok från Runmarö i Expressen nyligen avstånd från jämförelser mellan könsförtryck och rasförtryck.
”Kvinnoförtryck är en sak; rasförtryck måste, hur mycket den intelligente, välutbildade svenske mannen än anstränger sig att ”inse”, för honom vara en annan”, skrev han, och menade att det finns något ”cyniskt och/eller naivt” i sådana jämförelser som kan skada rassaken.
Jag undrar om inte Forssell genom sin inställning själv gör sig skyldig till en naivitet eller kanske rentav cynism, som kan vara till skada inte bara för kvinnornas utan också för de förtryckta rasernas frihetssträvanden.
För att närmare belysa vad jag menar citerar jag några rader ur en tidning:
”För ett par år sedan rullade man in en äktenskapsbryterska i tjära och fjäder och stenade henne nästan till döds. Vad gjorde det att äktenskapsbrottet inte var ordentligt bevisat?”
Orden verkar kanske hämtade från någon medeltida lunta men härrör i själva verket från en svensk dagstidning av 1971. Rapporten är från byn Staphorst i Holland och skildrar hur ett helt samhälle ger sig på och nästan slår ihjäl en kvinna som i grund och botten kanske inte gjort sig skyldig till någonting alls. Dylika lynchningar mot kvinnor (aldrig mot män) var (och är på många håll fortfarande) vanliga i många manssamhällen.
Visst kan formerna för rasförtryck och könsförtryck vara olika. Men stora likheter finns. Och studerar man saken närmare så finner man att båda i grund och botten i många avseenden har samma mål och därför också likartade effekter på både utövare och offer.
Motiveringen för såväl köns- som rasförtryck brukar vara att den diskriminerade rasen eller könet är underlägset och därför bör hållas kvar i sin ”naturliga” underordnade ställning. Men ett sådant resonemang är ologiskt. Om den andra rasen eller det andra könet av naturen varit underlägset, så hade ingen diskriminering behövts. De underlägsna hade aldrig kunnat nå så långt som de av naturen överlägsna och det hade varit överflödigt att spärra vägen för dem genom diskriminerande lagar.
Man kan jämföra förhållandet med människan och hennes husdjur. Det har aldrig stiftats lagar som förbjuder kor och hästar att lära sig läsa eller gå på universitet. Detta har nämligen aldrig behövts, eftersom kor och hästar inte har någon åstundan att utbilda sig.
Målet för både köns- och rasförtryck blir alltså att utestänga den andra rasen eller det andra könet från konkurrens på lika villkor.
Diskrimineringen bevarar alltså inte, som anhängare av ras- och könsförtryck tycks mena, en av naturen grundad olikhet. I stället förstärker den de olikheter som beror på sociala faktorer, och grundlägger ett falskt beteende i stället för ett naturnära.
Därtill kommer att både de förtryckta rasernas och det förtryckta könets underläge utnyttjas av de styrande; kvinnorna fungerar som tjänare åt männen i hemmen, som låglönad arbetskraft utan normal befordringsgång, negrerna på arbetsmarknaden likaledes som låglönade, båda grupperna förekommande främst i serviceyrkena, båda är bortmotade från politiskt och annat inflytande.
Deras arbeten brukar också ofta i viss mån föraktas; man talar nedlåtande om ”fruntimmersjobb” och ”niggerarbete”, traditionellt kvinnliga sysslor som barnavård, hemarbete, städning, sjukvård mm är underbetalda och ringaktade. Ja, det kan t o m hända att områden som tidigare varit förbehållna män blir nedvärderade sedan kvinnor tagit dem i besittning. Så tycks nu vara faller med tonårsflickor och deras intresse för hästar och ridning. Många pojkar tycker numera att detta är något för tjejer som de inte själva värdigas befatta sig med.
Lars Forssell räknar upp en mängd exempel på rasförtryck och menar att dylikt inte förekommer mot kvinnor, t ex ugnar, koncentrationsläger, lynchningar, experiment med syfilis, förvridna vallagar, utrotning, massmord, förnedring, slavskepp, svält, hat.
Måhända har kvinnor som grupp förskonats från mycket av detta. Men som individer av de ifrågavarande raserna har de blivit lika utsatta som männen. Och de former som könsförtrycket tagit sig (och fortfarande tar sig ute i världen) har tydliga paralleller i rasförtrycket. Fortfarande stenas kvinnor för brott mot den stränga sexualmoral som gäller i de flesta manssamhällen, fortfarande säljs de i många länder som slavar, fortfarande finns det på sina håll harem, där kvinnor sitter inlåsta hela livet, utnyttjade enbart som sexualobjekt, i många länder är kvinnorna analfabeter, instängda i sina hem, utan yttrande- och åsiktsfrihet. Tidigare har det förekommit häxbränning och änkebränning, hustrumisshandel har varit vanlig osv. Och mycket våld, sexuellt och annat, brukas av män mot kvinnor. Inte ens i ett så pass demokratiskt land som dagens Sverige blir kvinnorna korrekt behandlade vid val, befordring mm.
Att räkna upp alla de former för könsdiskriminering som förekommit genom tiderna och som fortfarande förekommer, skulle kräva för mycket utrymme, därför avstår jag. Jag avstår också från att som Lars Forssell, avgöra vilket som är värst, ras- eller könsförtryck.
Det är svårt, även för en intelligent och välutbildad man, att inse att könsförtryck skulle kunna jämföras med rasförtryck, menar Lars Forssell. Numera är det på modet bland radikala författare att försöka sätta sig in i förtrycktas situation genom att leva som de i deras egen miljö. För män är det väl knappast möjligt att på detta sätt leva sig in i förtryckta kvinnors liv. Men de kunde ju som en liten träning smörja in sig i varm tjära, rulla sig i fjäder, dessutom tänka sig stenade halvt till döds, bespottade och begabbade av ett helt samhälle, utan möjlighet att försörja sig, utan framtid, dömda att inspärras på spinnhus och skökohus, att föraktas och betrampas av varje ”hederlig” medborgare. Dessutom kan ju dessa män grubbla över vad de gjort för att förtjäna en sådan behandling. De behövde inte ens ha begått äktenskapsbrott. Det kunde räcka med att de älskat lite för mycket och alltför uppriktigt gett sig hän åt sina känslor.
Därtill kan männen försöka tänka sig vilka ideal och värderingar som ligger bakom ett sådant beteende och kanske inse, att det inte bara är fråga om kvinnornas frigörelse utan även om männens.
Men Lars Forssell misstar sig när han säger att det är omöjligt för en intelligent man att ”inse”. I litteraturen finns flera män, t ex Dostojevskij, Gorkij, Garcia Lorca, som skildrat könsförtrycket på ett sätt så att det i grymhet inte står rasförtrycket efter.
De har dock inte medvetet attackerat manssamhället eller klart insett sambandet mellan kvinnornas dåliga ställning, männens despotism och samhällets könsdiskriminerande lagar, sexualmoral och kultur. En sådan medvetenhet var i detta utvecklingsskede omöjlig. I stället har de skildrat ett samhälleligt förtryck så som det gestaltar sig hos de enskilda individerna, som ju är produkter av det samhälle de lever i.
Utan att förnuftsmässigt kunna inse vidden av könsförtrycket har de, ledda av sina känslor, tagit parti för de förtryckta kvinnorna.
*
Lars Forssell nämner romantiken som ett förmildrande drag i kvinnoförtrycket. Må så vara. Men under denna i regel falska romantik ligger verkligheten och skaver för att så småningom för många slita den romantiska slöjan i trasor. Och kvar finns då beroendet, instängdheten, de dåliga möjligheterna, den beskurna friheten och för många också en urusel ekonomi.
*
Vad kommer det sig då att reaktionen mot könsförtrycket trots allt inte är starkare? Säkerligen beror det på att könsdiskrimineringen i så hög grad är ett med människan och hennes innersta mål att hon blivit en produkt av den och inte märker den fullt ut.
De som accepterar resonemanget ovan om syftet och effekterna av såväl köns- som rasförtryck måste också acceptera tanken att både den härskande rasen (om det nu finns någon sådant) och det härskande könet grundar sin ställning på ett visst mått av tvång, våld och förtryck.
Så upprätthålls ju alla rasistiska regimer genom tvångsmetoder; så upprätthålls också mannens makt genom könsdiskrimineringen. Båda har effekten att de utestänger medtävlare från konkurrens på lika villkor, så att den egna rasen och det egna könet framtår som överlägsna.
Denna rädsla för konkurrens (eller diskriminering) är egentligen ett tecken på respekt för det förringade könet eller den förringade rasen. Eller omvänt på bristande självtillit hos de styrande. Hade ”herrefolket” och ”herrekönet” varit så överlägsna hade de inte behövt frukta medtävlare. De är ju ändå störst och bäst.
Bakom såväl köns- som rasförtryck ligger alltså en falsk självhävdelse – en vilja att framstå som bättre och större än man i grunden är – samt osäkerhet. De i en grupp som inte kan hävda sig som individer kan ju i alla fall känna sig ”stora” inför en viss ras eller inför det andra könet.
Denna vilja att vara något som inger respekt hos omvärlden måste i sin tur bero på ett behov av uppskattning och kärlek.
Och de som inte på ett naturligt sätt kan vinna detta inriktas oftare att söka det genom den falska våldsbetonade självhävdelse som såväl ”manlighet” som rasförtryck grundar sig på.
I ”manligheten” finns många drag av våld, maktlystnad och över huvud taget destruktiv aggressivitet, som i ytterlighetsfallen tar sig uttryck i brottslighet. Hela vår kultur är så genomsyrad av detta att det inte uppmärksammas så som det borde.
Att tvång och våld kommit att länkas samman med människors självhävdelse och drift till kärlek är allvarligt. Det skulle leda för långt att närmare gå in på konsekvenserna av detta. Men troligen har både rasförtryck och könsförtryck delvis sexuella grunder. Troligen ligger sexuell perversitet bakom de grövsta fallen av såväl rashat som kvinnohat. Hat är ofta misslyckad kärlek. Och kanske har det gått så långt att våldet för somliga känslohämmade män blivit en sexuell stimulans?
Rasförtryck och könsförtryck går hand i hand. De mest hätska rashatarna är i regel också de angelägnaste anhängarna av könssegregationen. Och de kvinnor och män som ivrigast bekämpat könsdiskrimineringen har i regel varit de ivrigaste motståndarna till alla former av förtryck och diskriminering.
Att bagatellisera könsdiskrimineringen är inte bara att göra kvinnosaken utan också rassaken en otjänst. Båda springer ur samma källa.
*
Det som gör könsförtrycket särskilt ödesdigert är att männen så gott som ensamma styr och präglar samhället. Härigenom har det manligt tekniska, härsklystna och aggressiva kommit att dominera, medan den mera känslosamma och mjuka delen av människan förkvävts. Det är alltså inte bara fråga om förtryck av individer utan av en del väsentliga egenskaper i den mänskliga utrustningen (såväl mäns som kvinnors). Genom att männen ensamma styr blir samhället utarmat på den form av mänsklighet som fallit på kvinnorna, medan de egenskaper som kommit att förknippas med manlighet blir överproportionerade. Så lever vi då i en känslomässigt utarmad teknokrati, som formar både män och kvinnor skevt.
*
I Sverige i dag har kvinnorna många möjligheter. Men ändå klagar de. Och det är uppenbart att många av dem känner sig förtryckta, fastän de kanske inte inser var felet sitter. Varför tar de då inte bättre tillvara sina möjligheter? Därför att de (och deras män) delvis lever kvar i en idévärld härrörande från ett samhälle som inte för länge sedan var en realitet.
De lider alltså dels under ett psykiskt förtryck som grundar sig på en felaktig självuppfattning och snedvridna ideal, dels under det förtryck den kvardröjande könsdiskrimineringen utgör.
För att öka medvetenheten behövs information. Och för att ändra förhållandena behövs en på denna ökade medvetenhet grundad förnyelse av kulturen och dess mänskliga ideal.
Mariann Andersson
i augusti 1972 ”
ALIDA BOK
Med det här brevet refuserade Bo Strömstedt, 2006 års frihetspenna, artikeln:
Detta är en kopia av brevet. För tydlighetens skull kan vi berätta att han skriver: "Tack för Er artikel - men eftersom jag är rädd att den skulle göra mer skada än nytta måste jag nog be att få sända den tillbaka. Med de bästa hälsningar Er Bo Strömstedt"
Bakgrunden till historien är att jag 1971 utkommit med min bok Det grymma manssamhället (finns numera i en tredje upplaga kallad Vägen ut eller Det grymma manssamhället). Jag försökte lanserade den, få den spridd och omdebatterad, men det var svårt eftersom den mötte ett mycket hårt motstånd. I den vevan utsågs Lars Forssell till ledamot av Svenska Akademin. Han sade då, såvitt jag kan minnas, att han skulle röra om i ankdammen eller något liknande och syftade på den svenska kulturdebatten.
Jag tyckte att någon bättre slev att röra om debatten med än Det grymma manssamhället kunde han inte hitta. Då i början av 1970-talet fanns det knappast någon könsrollsdebatt i Sverige. Omedvetenheten var så gott som total och Sverige var ett riktigt porrträsk.
Jag ringde upp Lars Forssell och frågade om jag kunde skicka boken och om han ville försöka verka för att sprida den (Hur naiv kan man vara!!!). Han var tillmötesgående och intresserad.
Jag skickade boken och sedan hörde jag inget ifrån honom. Efter ett tag ringde jag och frågade om han läst den.
Nej, jag har inte läst den men min fru har läst den och hon tycker den är mycket, mycket bra, svarade han.
Själv hade han inte haft tid att läsa eftersom han höll på med en bok om Lenin. Det är som tåget. Man kan lägga örat mot skenorna och höra dunket, minns jag att han sa.
Något mer hörde jag inte från Lars Forssell och jag har heller inte följt hans vidare öden, utom att jag såg dagboken från Runmarö som uppenbarligen var en reaktion på min bok (men boken nämndes givetvis inte. Jag har inte hört att han har nämnt den senare heller).
Men boken har väckt en enorm debatt och förnyat hela kvinnorörelsen. Ändå känner nästan ingen till den, eftersom den bojkottats och motarbetats. Den innehåller nämligen sanningar som är mycket svåra att smälta för många, kanske särskilt för människor i ledande ställning.
Mariann Andersson i november 2006
ALIDA BOK
Pressen tiger ihjäl egna synder
Varför blev det ingen debatt i massmedia om dubbelmoralen i pressen, som jag skrev en artikel om i början av året? Frågan kan synas förmäten. Men artikeln handlar viktiga saker som är grundläggande för vår demokrati och yttrandefrihet, t ex korruption, censur och hyckleri i press, radio och tv.
Artikeln bör också ha lästs av inflytelserika personer i våra media (se nedan).
Den som inte läst artikeln eller glömt vad den handlar om kan läsa den i sin helhet här eller nedan.
I artikeln riktar jag också skarp kritik mot Bonniers stora dominans över massmedia. Bonniers äger Dagens Nyheter, Expressen och många andra stora tidningar och nyhetsmedia och kan därför påverka och styra den offentliga debatten.
Artikeln har publicerats i flera sammanhang, t ex i nättidningen Sourze och på första sidan i pappers-Sourze, som skickas ut till chefredaktörer på stora tidningar, ett antal riksdagspolitiker och till kungliga slottet. Den delas också ut vid knutpunkter i Stockholm nära tunnelbana och bussar.
Varför har det då inte kommit några protester? Varför slår ingen näven i bordet och säger att detta är lögn och förbannad dikt?
Därför att det är rena rama sanningen. Och hellre än att rikta uppmärksamhet mot en obehaglig sanning tiger massmedia sin vana trogen ihjäl den.
Debatt blir det i stället om sånt som kan ge klirr i kassan hos medlemmarna i Bonnier-imperiet. Många minns säkert vilket ramaskri det blev när Expressens krönikör Linda Skugge sågade en bok av Björn Ranelid och påstod att författaren hade läppglans och rakade underarmar.
Ranelid blev mycket upprörd. Hans synpunkter manglades runt i media. Denna bagatell, knappt värd en notis, fick enorma proportioner och utnämndes till höstens stora kulturbråk.
Man behöver knappast tillägga att Expressen ägs av Bonniers som också ger ut Ranelids böcker och betalar Linda Skugges lön.
Linda är i detta sammanhang en verklig guldkossa. Ju vulgärare hon skränar desto stridare strömmar pengarna till Bonniers kassor.
Hur mycket försäljningen av tidningar och böcker ökade på kuppen har jag ingen uppgift om. Men det lär ha rört sig om enorma belopp.
Jag tittade in på nätet för att kolla upp historien med läppglanset och såg då att detta bråk ganska nyss åter varit på tapeten. Ämnet berörs i en stort uppslagen artikel om Björn Ranelid i Sydsvenskan den 23 augusti 2006 inför hans nästa bok. Sydsvenskan ägs (givetvis) av Bonniers.
Genom sina många kanaler får Bonniers ett enorm genomslag och kan skapa intressse för nästan vad som helst.
Frågan är om dessa uppflammande så kallade kulturdebatter från början är planerade försäljningskampanjer eller om de blir det under resans gång?
Samma fråga inställer sig när det gäller Expressens påhopp på
skådespelaren Mikael Persbrandt.
Var det bara för att öka upplageförsäljningen som tidningen producerade lögnen om Persbrandts alkoholmissbruk och skrek ut den på löpsedeln?
Mikael Persbrandt planerar att begära ett rekordhögt skadestånd. Hans advokat Per Liljekvist vill koppla skadeståndet till den vinst som Expressen beräknas ha gjort på de felaktiga artiklarna. Detta tyder väl på att han anser att det rör sig om en förtäckt säljkampanj.
Bonniers har alltså en väldig makt över massmedia och kan leda och styra debatten. Detta företag har betytt enormt mycket för att förytliga och kommersialisera den svenska kulturen.
Inför en så kompakt övermakt har ingen uppstickare en chans. Åtminstone inte på kort sikt. Men jag tror att det finns en chans att välta kolossen på längre sikt – om man är ihärdig. Viktiga förändringar kommer i regel underifrån och söker sig fram på okonventionella vägar.
I detta sammanhang spelar Internet en betydelsefull roll. Nätet är ett välbehövligt alternativ till storförlagens dominans och till de etablerade mediernas maktfullkomlighet. Äntligen kan även gräsrötterna få ett ord med i laget och uttrycka sig fritt.
Jag tycker mig redan se hur kolossen vacklar. De etablerade medierna har snabbt förlorat i betydelse, bl a i takt med att olika kanaler på Internet blivit tillgängliga. I radion citeras t ex bloggar väl så ofta som kulturskribenter.
Man frågar sig var detta skall sluta. Det är lite förvirrande faktiskt. Det finns knappast längre några auktoriteter som anger normer.
Mariann Andersson
ALIDA BOK
P.S. Bonnier dominerar Augustnomineringarna. Läs mer här.
Se även nedan.
Pingat till http://intressant.se/intressant
Artikeln bör också ha lästs av inflytelserika personer i våra media (se nedan).
Den som inte läst artikeln eller glömt vad den handlar om kan läsa den i sin helhet här eller nedan.
I artikeln riktar jag också skarp kritik mot Bonniers stora dominans över massmedia. Bonniers äger Dagens Nyheter, Expressen och många andra stora tidningar och nyhetsmedia och kan därför påverka och styra den offentliga debatten.
Artikeln har publicerats i flera sammanhang, t ex i nättidningen Sourze och på första sidan i pappers-Sourze, som skickas ut till chefredaktörer på stora tidningar, ett antal riksdagspolitiker och till kungliga slottet. Den delas också ut vid knutpunkter i Stockholm nära tunnelbana och bussar.
Varför har det då inte kommit några protester? Varför slår ingen näven i bordet och säger att detta är lögn och förbannad dikt?
Därför att det är rena rama sanningen. Och hellre än att rikta uppmärksamhet mot en obehaglig sanning tiger massmedia sin vana trogen ihjäl den.
Debatt blir det i stället om sånt som kan ge klirr i kassan hos medlemmarna i Bonnier-imperiet. Många minns säkert vilket ramaskri det blev när Expressens krönikör Linda Skugge sågade en bok av Björn Ranelid och påstod att författaren hade läppglans och rakade underarmar.
Ranelid blev mycket upprörd. Hans synpunkter manglades runt i media. Denna bagatell, knappt värd en notis, fick enorma proportioner och utnämndes till höstens stora kulturbråk.
Man behöver knappast tillägga att Expressen ägs av Bonniers som också ger ut Ranelids böcker och betalar Linda Skugges lön.
Linda är i detta sammanhang en verklig guldkossa. Ju vulgärare hon skränar desto stridare strömmar pengarna till Bonniers kassor.
Hur mycket försäljningen av tidningar och böcker ökade på kuppen har jag ingen uppgift om. Men det lär ha rört sig om enorma belopp.
Jag tittade in på nätet för att kolla upp historien med läppglanset och såg då att detta bråk ganska nyss åter varit på tapeten. Ämnet berörs i en stort uppslagen artikel om Björn Ranelid i Sydsvenskan den 23 augusti 2006 inför hans nästa bok. Sydsvenskan ägs (givetvis) av Bonniers.
Genom sina många kanaler får Bonniers ett enorm genomslag och kan skapa intressse för nästan vad som helst.
Frågan är om dessa uppflammande så kallade kulturdebatter från början är planerade försäljningskampanjer eller om de blir det under resans gång?
Samma fråga inställer sig när det gäller Expressens påhopp på
skådespelaren Mikael Persbrandt.
Var det bara för att öka upplageförsäljningen som tidningen producerade lögnen om Persbrandts alkoholmissbruk och skrek ut den på löpsedeln?
Mikael Persbrandt planerar att begära ett rekordhögt skadestånd. Hans advokat Per Liljekvist vill koppla skadeståndet till den vinst som Expressen beräknas ha gjort på de felaktiga artiklarna. Detta tyder väl på att han anser att det rör sig om en förtäckt säljkampanj.
Bonniers har alltså en väldig makt över massmedia och kan leda och styra debatten. Detta företag har betytt enormt mycket för att förytliga och kommersialisera den svenska kulturen.
Inför en så kompakt övermakt har ingen uppstickare en chans. Åtminstone inte på kort sikt. Men jag tror att det finns en chans att välta kolossen på längre sikt – om man är ihärdig. Viktiga förändringar kommer i regel underifrån och söker sig fram på okonventionella vägar.
I detta sammanhang spelar Internet en betydelsefull roll. Nätet är ett välbehövligt alternativ till storförlagens dominans och till de etablerade mediernas maktfullkomlighet. Äntligen kan även gräsrötterna få ett ord med i laget och uttrycka sig fritt.
Jag tycker mig redan se hur kolossen vacklar. De etablerade medierna har snabbt förlorat i betydelse, bl a i takt med att olika kanaler på Internet blivit tillgängliga. I radion citeras t ex bloggar väl så ofta som kulturskribenter.
Man frågar sig var detta skall sluta. Det är lite förvirrande faktiskt. Det finns knappast längre några auktoriteter som anger normer.
Mariann Andersson
ALIDA BOK
P.S. Bonnier dominerar Augustnomineringarna. Läs mer här.
Se även nedan.
Pingat till http://intressant.se/intressant
Dubbelmoral utbredd i pressen
Pressen och massmedia över huvud taget sätter sig till doms över andra men tiger ofta still om egna synder. Många journalister framstår i allmänhetens ögon som hjältar, eftersom de går till attack mot orättvisor och missförhållanden i samhället. Men detta är knappast hjältemodigt, eftersom det ingår i den journalistiska rollen. De blir inte, som många andra kritiker, utsparkade i kylan, utan får kanske i stället av sina uppdragsgivare en klapp på huvudet och löneförhöjning.
Annat är det om kritik riktas mot den egna tidningen och dess ledning. Sådan kritik existerar knappast och om den existerar är den mycket lam och pliktskyldig - ett inlägg för syns skull, för att ge ett sken av opartiskhet. Alla har väl märkt hur oansenliga rättelser i tidningar kan vara. Likaså blir det om radio eller tv gjort något fel och fällts i granskningsnämnden knappast några livfulla och engagerande reportage som rättelse utan i regel en torr uppläsning av fakta.
En verklig journalistisk hjälte skulle gå till attack mot dubbelmoralen inom massmedia. Men en sådan journalist är en omöjlighet. Kritiken censureras i 99 fall av hundra bort och kvar blir i bästa fall de ovan beskrivna torra tillrättaläggandena som knappast tilldrar sig något intresse eftersom de avsiktligt är utformade för att framkalla en gäspning.
Sällan eller aldrig hör man talas om sexuella trakasserier, fylleribrott, förskingringar och annat liknande inom massmedia. Ändå finns det minst lika många snuskhumrar, fyllon och fifflare inom media som i andra branscher. Det vet jag som jobbat närmare 40 år som journalist (på bland annat TT - Tidningarnas telegrambyrå, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Upsala Nya Tidning).
Massmedia talar varmt om vikten av integration av invandrare och anklagar många branscher för diskriminering. Men press, radio och tv anställer knappast några invandrare själva. Detta kan delvis förklaras med språksvårigheter. Att behärska svenska språket är viktigt för den som skriver och talar i massmedia. Men inte heller på poster där språket inte betyder något anställs särskilt mycket invandrare.
Inte heller när det gäller jämställdhet mellan könen är massmedia något föredöme. De kvinnliga chefer som finns är i regel ja-sägare som inte utgör något hot mot makten och patriarkatet.
Få vågar kritisera massmedia. De flesta kändisar - författare, politiker, artister av olika slag m fl - är beroende av tidningar och andra massmedier för sin karriär. De vill hålla sig väl med pressens representanter.
Allt detta leder till att hela samhället utvecklas fel. Debatten leds bort från väsentligheter och riktas in på företeelser som inte hotar de styrande. Bagateller blåses upp. Väsentliga sanningar förtigs och lögner kan bli rättesnören.
Ett förhållande som sällan kritiseras, i vart fall inte i den omfattning det borde, är Bonniers enorma dominans över massmedia. Detta gör att vi i grund och botten har en korrumperad press och massmedia, även om man i regel inte förknippar korruption med svenska journalister.
Inte så att journalisterna tar emot mutor öppet (det kan ske ibland mer förtäckt genom inbjudningar till pressresor, luncher med mera). Korruptionen formar sig mer som självcensur. Man ser genom fingrarna med mycket och undviker vissa ämnen av rädsla för att komma i onåd och kanske förlora jobbet - ett jobb som man kanske kämpat hårt för att få.
Detta är ett ämne så stort att det är svårt att famna. Jag skall här komma med ett exempel - ett stickprov - på vad jag menar.
Det rör sig om ett debattinlägg som undertecknad skrivit till journalisternas egen tidning Journalisten och som censurerats av denna tidning. Artikeln lyder som följer:
"I Journalisten nr 28 riktas skarp kritik mot att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium för artiklar om ledgångsreumatism och psoriasisartrit. Det man ondgör sig över är att stipendierna utlyses i förväg, innan artiklarna skrivits.
Jag kan inte se att detta skiljer sig nämnvärt från till exempel Bonniers stipendier till kulturredaktörer. Båda har samma korrumperande verkan.
Skillnaden är att Bonnier äger stora delar av massmedia varför ingen kritik kommer fram.
Alla vet ju i förväg att dessa stipendier delas ut och följden kan bli att kulturredaktörerna mer eller mindre omedvetet anpassar sig efter detta. Svensk kulturjournalistik består också enligt min mening främst av reklam för storförlagen och deras böcker. De får i regel skrymmande recensioner och mycket uppmärksamhet, oavsett om de anses bra eller dåliga.
Alla behöver vi vårt levebröd. Detta innebär dessvärre att de flesta är mer eller mindre korrumperade, rädda för att stöta sig med den som föder dem. Man sågar ju inte av den gren man sitter på, särskilt inte om andra dras med i fallet. Bara få undantag finns. Därför blir det ofta vi pensionärer som får komma med ett sanningens ord.
Men är det verkligen nödvändigt att journalister så till den milda grad dansar efter storkapitalets pipa och följer alla modets trender och växlingar?
Mariann Andersson
Pensionerad journalist"
Efter en tid fick jag följande mail från redaktören för journalisten:
"Hej!
Jag undrar bara vilka Bonniers-stipendium som ges till kulturredaktörer du menar. Kanske man borde förtydliga det? Jag vet i alla fall inte riktigt vilka de är.
Hälsningar
Qia Rindevall"
För att lämna korrekt information ringde jag upp Bonniers och fick av Carina Söderman där beskedet att Bonnier AB en gång om året delar ut stipendium till kulturjournalister. Det rör sig om stipendier på 121 000 kronor. Stipendierna är inte sökbara och man uppger inte vilka som sitter i juryn.
121 000 kronor är mycket pengar. Det vore inte egendomligt om utsikten av en sådan dusör påverkade journalisterna och deras benägenhet att kritisera ägarföretaget.
Jag väntade sedan på att artikeln skulle komma in på Journalistens debattsida. Men den har i skrivande stund inte synts till där. Därför publicerar jag den i stället på detta sätt.
Bakgrunden till mitt inlägg är en stort uppslagen artikel i Journalisten nr 28 (18-24 oktober 2005). Den handlar om att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium på 50 000 kronor till den journalist som bäst bevakar sjukdomarna ledgångsreumatism och psoriasisartrit under perioden oktober 2005 till 15 september 2006.
Jag säger inte att jag gillar sådana stipendier. Men jag tycker det är mycket värre med Bonniers stipendier till kulturjournalister och andra medel som Bonnier med sin dominans använder för att styra debatten och utvecklingen i samhället.
I en rad kommentarer till artikeln uttalade flera journalister kritik mot Abbotts stipendium.
"Utvecklingen med stipendier från kommersiella företag till viss typ av medicinjournalistisk är olustig. Man försöker skapa ett intresse för ett helt sjukdomsområde och därigenom indirekt för det egna företagets produkter", sade t ex David Finer, ordförande i Sällskapet Svenska Medicinjournalister.
Andra utfrågade talade om att ett beroendeförhållande kan skapas, att journalisternas omdöme och trovärdighet kan påverkas osv.
Enligt undertecknad försöker även Bonniers med sina stipendier skapa intresse för sina produkter (böcker). Journalister hamnar i beroendeställning till Bonniers som inte sällan äger deras arbetsplats. Bonniers har makt att styra debatten och gör det också. Detta är mycket allvarligare men kritiseras sällan. Journalisterna tiger, tackar och tar emot.
Mariann Andersson
Pensionerad journalist
ALIDA BOK
Fotnot: En titt på Bonnierkoncernens hemsida (www.bonnier.se) visar att företaget äger en mängd dagstidningar, t ex Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet, Kvällstidningarna Expressen, Kvällsposten, GT, gratistidningen Stockholm City, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
I koncernen ingår också en rad specialtidningar med de mest varierande inriktningar, t ex Amelia, Dagens Industri, Damernas Värld, Sköna hem, Allt i Hemmet, Kamratposten, privata Affärer, Veckans Affärer och Dagens Medicin för att nämna några.
Företaget äger också radio- och tv-stationer, svensk Filmindustri, lyssnarklubbar mm. Koncernens traditionella verksamhet omfattar bokförlag som Albert Bonniers förlag och Wahlström & Widstrand. Vidare är Bonniers majoritetsägare i AdLibris, Nordens största bokhandel och äger bokklubbar.
Bonniers behärskar alltså ordet i alla led, från produktion till distribution. Detta var bara några exempel på aktiviteter. Koncernen har också en omfattande verksamhet utomlands.
Annat är det om kritik riktas mot den egna tidningen och dess ledning. Sådan kritik existerar knappast och om den existerar är den mycket lam och pliktskyldig - ett inlägg för syns skull, för att ge ett sken av opartiskhet. Alla har väl märkt hur oansenliga rättelser i tidningar kan vara. Likaså blir det om radio eller tv gjort något fel och fällts i granskningsnämnden knappast några livfulla och engagerande reportage som rättelse utan i regel en torr uppläsning av fakta.
En verklig journalistisk hjälte skulle gå till attack mot dubbelmoralen inom massmedia. Men en sådan journalist är en omöjlighet. Kritiken censureras i 99 fall av hundra bort och kvar blir i bästa fall de ovan beskrivna torra tillrättaläggandena som knappast tilldrar sig något intresse eftersom de avsiktligt är utformade för att framkalla en gäspning.
Sällan eller aldrig hör man talas om sexuella trakasserier, fylleribrott, förskingringar och annat liknande inom massmedia. Ändå finns det minst lika många snuskhumrar, fyllon och fifflare inom media som i andra branscher. Det vet jag som jobbat närmare 40 år som journalist (på bland annat TT - Tidningarnas telegrambyrå, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Upsala Nya Tidning).
Massmedia talar varmt om vikten av integration av invandrare och anklagar många branscher för diskriminering. Men press, radio och tv anställer knappast några invandrare själva. Detta kan delvis förklaras med språksvårigheter. Att behärska svenska språket är viktigt för den som skriver och talar i massmedia. Men inte heller på poster där språket inte betyder något anställs särskilt mycket invandrare.
Inte heller när det gäller jämställdhet mellan könen är massmedia något föredöme. De kvinnliga chefer som finns är i regel ja-sägare som inte utgör något hot mot makten och patriarkatet.
Få vågar kritisera massmedia. De flesta kändisar - författare, politiker, artister av olika slag m fl - är beroende av tidningar och andra massmedier för sin karriär. De vill hålla sig väl med pressens representanter.
Allt detta leder till att hela samhället utvecklas fel. Debatten leds bort från väsentligheter och riktas in på företeelser som inte hotar de styrande. Bagateller blåses upp. Väsentliga sanningar förtigs och lögner kan bli rättesnören.
Ett förhållande som sällan kritiseras, i vart fall inte i den omfattning det borde, är Bonniers enorma dominans över massmedia. Detta gör att vi i grund och botten har en korrumperad press och massmedia, även om man i regel inte förknippar korruption med svenska journalister.
Inte så att journalisterna tar emot mutor öppet (det kan ske ibland mer förtäckt genom inbjudningar till pressresor, luncher med mera). Korruptionen formar sig mer som självcensur. Man ser genom fingrarna med mycket och undviker vissa ämnen av rädsla för att komma i onåd och kanske förlora jobbet - ett jobb som man kanske kämpat hårt för att få.
Detta är ett ämne så stort att det är svårt att famna. Jag skall här komma med ett exempel - ett stickprov - på vad jag menar.
Det rör sig om ett debattinlägg som undertecknad skrivit till journalisternas egen tidning Journalisten och som censurerats av denna tidning. Artikeln lyder som följer:
"I Journalisten nr 28 riktas skarp kritik mot att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium för artiklar om ledgångsreumatism och psoriasisartrit. Det man ondgör sig över är att stipendierna utlyses i förväg, innan artiklarna skrivits.
Jag kan inte se att detta skiljer sig nämnvärt från till exempel Bonniers stipendier till kulturredaktörer. Båda har samma korrumperande verkan.
Skillnaden är att Bonnier äger stora delar av massmedia varför ingen kritik kommer fram.
Alla vet ju i förväg att dessa stipendier delas ut och följden kan bli att kulturredaktörerna mer eller mindre omedvetet anpassar sig efter detta. Svensk kulturjournalistik består också enligt min mening främst av reklam för storförlagen och deras böcker. De får i regel skrymmande recensioner och mycket uppmärksamhet, oavsett om de anses bra eller dåliga.
Alla behöver vi vårt levebröd. Detta innebär dessvärre att de flesta är mer eller mindre korrumperade, rädda för att stöta sig med den som föder dem. Man sågar ju inte av den gren man sitter på, särskilt inte om andra dras med i fallet. Bara få undantag finns. Därför blir det ofta vi pensionärer som får komma med ett sanningens ord.
Men är det verkligen nödvändigt att journalister så till den milda grad dansar efter storkapitalets pipa och följer alla modets trender och växlingar?
Mariann Andersson
Pensionerad journalist"
Efter en tid fick jag följande mail från redaktören för journalisten:
"Hej!
Jag undrar bara vilka Bonniers-stipendium som ges till kulturredaktörer du menar. Kanske man borde förtydliga det? Jag vet i alla fall inte riktigt vilka de är.
Hälsningar
Qia Rindevall"
För att lämna korrekt information ringde jag upp Bonniers och fick av Carina Söderman där beskedet att Bonnier AB en gång om året delar ut stipendium till kulturjournalister. Det rör sig om stipendier på 121 000 kronor. Stipendierna är inte sökbara och man uppger inte vilka som sitter i juryn.
121 000 kronor är mycket pengar. Det vore inte egendomligt om utsikten av en sådan dusör påverkade journalisterna och deras benägenhet att kritisera ägarföretaget.
Jag väntade sedan på att artikeln skulle komma in på Journalistens debattsida. Men den har i skrivande stund inte synts till där. Därför publicerar jag den i stället på detta sätt.
Bakgrunden till mitt inlägg är en stort uppslagen artikel i Journalisten nr 28 (18-24 oktober 2005). Den handlar om att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium på 50 000 kronor till den journalist som bäst bevakar sjukdomarna ledgångsreumatism och psoriasisartrit under perioden oktober 2005 till 15 september 2006.
Jag säger inte att jag gillar sådana stipendier. Men jag tycker det är mycket värre med Bonniers stipendier till kulturjournalister och andra medel som Bonnier med sin dominans använder för att styra debatten och utvecklingen i samhället.
I en rad kommentarer till artikeln uttalade flera journalister kritik mot Abbotts stipendium.
"Utvecklingen med stipendier från kommersiella företag till viss typ av medicinjournalistisk är olustig. Man försöker skapa ett intresse för ett helt sjukdomsområde och därigenom indirekt för det egna företagets produkter", sade t ex David Finer, ordförande i Sällskapet Svenska Medicinjournalister.
Andra utfrågade talade om att ett beroendeförhållande kan skapas, att journalisternas omdöme och trovärdighet kan påverkas osv.
Enligt undertecknad försöker även Bonniers med sina stipendier skapa intresse för sina produkter (böcker). Journalister hamnar i beroendeställning till Bonniers som inte sällan äger deras arbetsplats. Bonniers har makt att styra debatten och gör det också. Detta är mycket allvarligare men kritiseras sällan. Journalisterna tiger, tackar och tar emot.
Mariann Andersson
Pensionerad journalist
ALIDA BOK
Fotnot: En titt på Bonnierkoncernens hemsida (www.bonnier.se) visar att företaget äger en mängd dagstidningar, t ex Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet, Kvällstidningarna Expressen, Kvällsposten, GT, gratistidningen Stockholm City, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
I koncernen ingår också en rad specialtidningar med de mest varierande inriktningar, t ex Amelia, Dagens Industri, Damernas Värld, Sköna hem, Allt i Hemmet, Kamratposten, privata Affärer, Veckans Affärer och Dagens Medicin för att nämna några.
Företaget äger också radio- och tv-stationer, svensk Filmindustri, lyssnarklubbar mm. Koncernens traditionella verksamhet omfattar bokförlag som Albert Bonniers förlag och Wahlström & Widstrand. Vidare är Bonniers majoritetsägare i AdLibris, Nordens största bokhandel och äger bokklubbar.
Bonniers behärskar alltså ordet i alla led, från produktion till distribution. Detta var bara några exempel på aktiviteter. Koncernen har också en omfattande verksamhet utomlands.
Ok publicera Muhammed-karikatyr
Jag är glad att kunna meddela att jag blivit friad från anklagelserna om hets mot folkgrupp. Det gäller publiceringen av en Mohammed-karikatyr på min hemsida alidabok.net som väckte ett väldigt rabalder i vintras.
Jag fick hatpost. Min hemsida släcktes ner av Spray, jag blev avstängd från mitt webb-hotell och var tvungen att flytta över till ett annat hotell kallat B-one webhosting, som har säte i Danmark och Dubai.
En del av den hetsiga debatten kan fortfarande studeras på http://alidabok.net under rubriken Åsikter om publiceringen av Muhammedteckningen. Men några nya inlägg går tyvärr ännu inte att göra.
Det var Maria Cassel som anmälde mig till Justitiekanslern, JK, eftersom hon ansåg att publiceringen innebar hets mot folkgrupp, närmare bestämt muslimer. Men JK, justitiekanslern, har en annan åsikt.
Han konstaterar att teckningen, som har en satirisk framtoning, inte uttrycker missaktning mot folkgruppen muslimer. Det gäller särskilt i det sammanhang den har publicerats, skriver han och menar att syftet med publiceringen främst synes ha varit att redogöra för den debatt som uppstått efter publiceringen av karikatyrteckningarna.
Säkert minns de flesta det hysteriska läge som uppstod i vintras sedan några karikatyrer av profeten Mohammed publicerats i Jyllands-Posten i Danmark. I muslimska länder rasade upplopp och demonstrationer och man bojkottade danska varor. Fatvor eller dödsdomar utfärdades mot karikatyrtecknarna.
Visst var läget hotfullt. Men fördenskull behöver ju inte svenska myndigheter och massmedia lägga sig platt för muslimska extremisters hot. Dåvarande justitieminister Laila Freivalds medverkade som bekant till att en hemsida släcktes ner och nästan ingen i massmedia vågade publicera teckningarna. Allmänheten fick alltså ingen chans att själv ta ställning i
denna infekterade fråga.
Man får intrycket att massmedia försvarar demokrati och yttrandefrihet så länge det är fördelaktigt och lönsamt för dem själva. När det börjar brännas sviker de.
Massmedia dolde sin feghet genom att tala om hänsyn till muslimerna i samhället, en fattig och svag grupp, och vikten av att respektera deras religion.
Är det inte bättre att visa hänsyn genom att sluta med diskriminering och erbjuda invandrare vettiga jobb och bostäder?
Nu finns de som bekant ofta samlade i särskilda bostadsområden och yrkesmässigt är många hänvisade till vissa branscher, t ex restaurang-, städ- och vårdbranscherna, oberoende av utbildning och bakgrund.
När teckningarna publicerades väckte det en enorm uppmärksamhet. Märkligt nog har nästan ingen gett publicitet åt att jag nu friats. Såvitt jag känner till har bara två tidningar uppmärksammat detta, nämligen Tidningen 1, Uppsalatidningen och Pressens Tidning.
Inte ens mitt fackorgan Journalisten eller den viktigaste lokaltidningen i Uppsala, Upsala Nya Tidning (UNT), har skrivit något. Journalisten brukar annars skriva om det mesta som rör journalister och samma gäller UNT visavi uppsalabor och företag.
Kanske beror denna tystnad på dåligt samvete. Det är ju egentligen massmedias uppgift att redogöra för vad som orsakat debatt. Men här har massmedia svikit.
Jag vill också erinra om att vi i Sverige sedan rätt länge har religionsfrihet och rätt att kritisera det vi anser felaktigt i kristendomen och andra religioner.
Jag anser att vi skall följa våra egna lagar och demokratiska regler och inte rätta oss efter muslimska påbud, som förbjuder avbildningar av profeten Mohammed.
Min mening med publiceringen var att försvara demokrati och yttrandefrihet. Jag ville också stödja de muslimer som kämpar mot de muslimska diktaturerna i Mellanöstern.
Bilden ligger fortfarande kvar på hemsidan http://alidabok.net. Enligt min mening ingår det i demokratins regler att allmänheten såvitt möjligt skall ha rätt att se och själv bilda sig en uppfattning om det som vållar debatt. Bilden kommer att tas bort när debatten definitivt ebbat ut.
Mariann Andersson
Journalist och författare
alidabok.net
Jag fick hatpost. Min hemsida släcktes ner av Spray, jag blev avstängd från mitt webb-hotell och var tvungen att flytta över till ett annat hotell kallat B-one webhosting, som har säte i Danmark och Dubai.
En del av den hetsiga debatten kan fortfarande studeras på http://alidabok.net under rubriken Åsikter om publiceringen av Muhammedteckningen. Men några nya inlägg går tyvärr ännu inte att göra.
Det var Maria Cassel som anmälde mig till Justitiekanslern, JK, eftersom hon ansåg att publiceringen innebar hets mot folkgrupp, närmare bestämt muslimer. Men JK, justitiekanslern, har en annan åsikt.
Han konstaterar att teckningen, som har en satirisk framtoning, inte uttrycker missaktning mot folkgruppen muslimer. Det gäller särskilt i det sammanhang den har publicerats, skriver han och menar att syftet med publiceringen främst synes ha varit att redogöra för den debatt som uppstått efter publiceringen av karikatyrteckningarna.
Säkert minns de flesta det hysteriska läge som uppstod i vintras sedan några karikatyrer av profeten Mohammed publicerats i Jyllands-Posten i Danmark. I muslimska länder rasade upplopp och demonstrationer och man bojkottade danska varor. Fatvor eller dödsdomar utfärdades mot karikatyrtecknarna.
Visst var läget hotfullt. Men fördenskull behöver ju inte svenska myndigheter och massmedia lägga sig platt för muslimska extremisters hot. Dåvarande justitieminister Laila Freivalds medverkade som bekant till att en hemsida släcktes ner och nästan ingen i massmedia vågade publicera teckningarna. Allmänheten fick alltså ingen chans att själv ta ställning i
denna infekterade fråga.
Man får intrycket att massmedia försvarar demokrati och yttrandefrihet så länge det är fördelaktigt och lönsamt för dem själva. När det börjar brännas sviker de.
Massmedia dolde sin feghet genom att tala om hänsyn till muslimerna i samhället, en fattig och svag grupp, och vikten av att respektera deras religion.
Är det inte bättre att visa hänsyn genom att sluta med diskriminering och erbjuda invandrare vettiga jobb och bostäder?
Nu finns de som bekant ofta samlade i särskilda bostadsområden och yrkesmässigt är många hänvisade till vissa branscher, t ex restaurang-, städ- och vårdbranscherna, oberoende av utbildning och bakgrund.
När teckningarna publicerades väckte det en enorm uppmärksamhet. Märkligt nog har nästan ingen gett publicitet åt att jag nu friats. Såvitt jag känner till har bara två tidningar uppmärksammat detta, nämligen Tidningen 1, Uppsalatidningen och Pressens Tidning.
Inte ens mitt fackorgan Journalisten eller den viktigaste lokaltidningen i Uppsala, Upsala Nya Tidning (UNT), har skrivit något. Journalisten brukar annars skriva om det mesta som rör journalister och samma gäller UNT visavi uppsalabor och företag.
Kanske beror denna tystnad på dåligt samvete. Det är ju egentligen massmedias uppgift att redogöra för vad som orsakat debatt. Men här har massmedia svikit.
Jag vill också erinra om att vi i Sverige sedan rätt länge har religionsfrihet och rätt att kritisera det vi anser felaktigt i kristendomen och andra religioner.
Jag anser att vi skall följa våra egna lagar och demokratiska regler och inte rätta oss efter muslimska påbud, som förbjuder avbildningar av profeten Mohammed.
Min mening med publiceringen var att försvara demokrati och yttrandefrihet. Jag ville också stödja de muslimer som kämpar mot de muslimska diktaturerna i Mellanöstern.
Bilden ligger fortfarande kvar på hemsidan http://alidabok.net. Enligt min mening ingår det i demokratins regler att allmänheten såvitt möjligt skall ha rätt att se och själv bilda sig en uppfattning om det som vållar debatt. Bilden kommer att tas bort när debatten definitivt ebbat ut.
Mariann Andersson
Journalist och författare
alidabok.net