Pressen tiger ihjäl egna synder
Varför blev det ingen debatt i massmedia om dubbelmoralen i pressen, som jag skrev en artikel om i början av året? Frågan kan synas förmäten. Men artikeln handlar viktiga saker som är grundläggande för vår demokrati och yttrandefrihet, t ex korruption, censur och hyckleri i press, radio och tv.
Artikeln bör också ha lästs av inflytelserika personer i våra media (se nedan).
Den som inte läst artikeln eller glömt vad den handlar om kan läsa den i sin helhet här eller nedan.
I artikeln riktar jag också skarp kritik mot Bonniers stora dominans över massmedia. Bonniers äger Dagens Nyheter, Expressen och många andra stora tidningar och nyhetsmedia och kan därför påverka och styra den offentliga debatten.
Artikeln har publicerats i flera sammanhang, t ex i nättidningen Sourze och på första sidan i pappers-Sourze, som skickas ut till chefredaktörer på stora tidningar, ett antal riksdagspolitiker och till kungliga slottet. Den delas också ut vid knutpunkter i Stockholm nära tunnelbana och bussar.
Varför har det då inte kommit några protester? Varför slår ingen näven i bordet och säger att detta är lögn och förbannad dikt?
Därför att det är rena rama sanningen. Och hellre än att rikta uppmärksamhet mot en obehaglig sanning tiger massmedia sin vana trogen ihjäl den.
Debatt blir det i stället om sånt som kan ge klirr i kassan hos medlemmarna i Bonnier-imperiet. Många minns säkert vilket ramaskri det blev när Expressens krönikör Linda Skugge sågade en bok av Björn Ranelid och påstod att författaren hade läppglans och rakade underarmar.
Ranelid blev mycket upprörd. Hans synpunkter manglades runt i media. Denna bagatell, knappt värd en notis, fick enorma proportioner och utnämndes till höstens stora kulturbråk.
Man behöver knappast tillägga att Expressen ägs av Bonniers som också ger ut Ranelids böcker och betalar Linda Skugges lön.
Linda är i detta sammanhang en verklig guldkossa. Ju vulgärare hon skränar desto stridare strömmar pengarna till Bonniers kassor.
Hur mycket försäljningen av tidningar och böcker ökade på kuppen har jag ingen uppgift om. Men det lär ha rört sig om enorma belopp.
Jag tittade in på nätet för att kolla upp historien med läppglanset och såg då att detta bråk ganska nyss åter varit på tapeten. Ämnet berörs i en stort uppslagen artikel om Björn Ranelid i Sydsvenskan den 23 augusti 2006 inför hans nästa bok. Sydsvenskan ägs (givetvis) av Bonniers.
Genom sina många kanaler får Bonniers ett enorm genomslag och kan skapa intressse för nästan vad som helst.
Frågan är om dessa uppflammande så kallade kulturdebatter från början är planerade försäljningskampanjer eller om de blir det under resans gång?
Samma fråga inställer sig när det gäller Expressens påhopp på
skådespelaren Mikael Persbrandt.
Var det bara för att öka upplageförsäljningen som tidningen producerade lögnen om Persbrandts alkoholmissbruk och skrek ut den på löpsedeln?
Mikael Persbrandt planerar att begära ett rekordhögt skadestånd. Hans advokat Per Liljekvist vill koppla skadeståndet till den vinst som Expressen beräknas ha gjort på de felaktiga artiklarna. Detta tyder väl på att han anser att det rör sig om en förtäckt säljkampanj.
Bonniers har alltså en väldig makt över massmedia och kan leda och styra debatten. Detta företag har betytt enormt mycket för att förytliga och kommersialisera den svenska kulturen.
Inför en så kompakt övermakt har ingen uppstickare en chans. Åtminstone inte på kort sikt. Men jag tror att det finns en chans att välta kolossen på längre sikt – om man är ihärdig. Viktiga förändringar kommer i regel underifrån och söker sig fram på okonventionella vägar.
I detta sammanhang spelar Internet en betydelsefull roll. Nätet är ett välbehövligt alternativ till storförlagens dominans och till de etablerade mediernas maktfullkomlighet. Äntligen kan även gräsrötterna få ett ord med i laget och uttrycka sig fritt.
Jag tycker mig redan se hur kolossen vacklar. De etablerade medierna har snabbt förlorat i betydelse, bl a i takt med att olika kanaler på Internet blivit tillgängliga. I radion citeras t ex bloggar väl så ofta som kulturskribenter.
Man frågar sig var detta skall sluta. Det är lite förvirrande faktiskt. Det finns knappast längre några auktoriteter som anger normer.
Mariann Andersson
ALIDA BOK
P.S. Bonnier dominerar Augustnomineringarna. Läs mer här.
Se även nedan.
Pingat till http://intressant.se/intressant
Artikeln bör också ha lästs av inflytelserika personer i våra media (se nedan).
Den som inte läst artikeln eller glömt vad den handlar om kan läsa den i sin helhet här eller nedan.
I artikeln riktar jag också skarp kritik mot Bonniers stora dominans över massmedia. Bonniers äger Dagens Nyheter, Expressen och många andra stora tidningar och nyhetsmedia och kan därför påverka och styra den offentliga debatten.
Artikeln har publicerats i flera sammanhang, t ex i nättidningen Sourze och på första sidan i pappers-Sourze, som skickas ut till chefredaktörer på stora tidningar, ett antal riksdagspolitiker och till kungliga slottet. Den delas också ut vid knutpunkter i Stockholm nära tunnelbana och bussar.
Varför har det då inte kommit några protester? Varför slår ingen näven i bordet och säger att detta är lögn och förbannad dikt?
Därför att det är rena rama sanningen. Och hellre än att rikta uppmärksamhet mot en obehaglig sanning tiger massmedia sin vana trogen ihjäl den.
Debatt blir det i stället om sånt som kan ge klirr i kassan hos medlemmarna i Bonnier-imperiet. Många minns säkert vilket ramaskri det blev när Expressens krönikör Linda Skugge sågade en bok av Björn Ranelid och påstod att författaren hade läppglans och rakade underarmar.
Ranelid blev mycket upprörd. Hans synpunkter manglades runt i media. Denna bagatell, knappt värd en notis, fick enorma proportioner och utnämndes till höstens stora kulturbråk.
Man behöver knappast tillägga att Expressen ägs av Bonniers som också ger ut Ranelids böcker och betalar Linda Skugges lön.
Linda är i detta sammanhang en verklig guldkossa. Ju vulgärare hon skränar desto stridare strömmar pengarna till Bonniers kassor.
Hur mycket försäljningen av tidningar och böcker ökade på kuppen har jag ingen uppgift om. Men det lär ha rört sig om enorma belopp.
Jag tittade in på nätet för att kolla upp historien med läppglanset och såg då att detta bråk ganska nyss åter varit på tapeten. Ämnet berörs i en stort uppslagen artikel om Björn Ranelid i Sydsvenskan den 23 augusti 2006 inför hans nästa bok. Sydsvenskan ägs (givetvis) av Bonniers.
Genom sina många kanaler får Bonniers ett enorm genomslag och kan skapa intressse för nästan vad som helst.
Frågan är om dessa uppflammande så kallade kulturdebatter från början är planerade försäljningskampanjer eller om de blir det under resans gång?
Samma fråga inställer sig när det gäller Expressens påhopp på
skådespelaren Mikael Persbrandt.
Var det bara för att öka upplageförsäljningen som tidningen producerade lögnen om Persbrandts alkoholmissbruk och skrek ut den på löpsedeln?
Mikael Persbrandt planerar att begära ett rekordhögt skadestånd. Hans advokat Per Liljekvist vill koppla skadeståndet till den vinst som Expressen beräknas ha gjort på de felaktiga artiklarna. Detta tyder väl på att han anser att det rör sig om en förtäckt säljkampanj.
Bonniers har alltså en väldig makt över massmedia och kan leda och styra debatten. Detta företag har betytt enormt mycket för att förytliga och kommersialisera den svenska kulturen.
Inför en så kompakt övermakt har ingen uppstickare en chans. Åtminstone inte på kort sikt. Men jag tror att det finns en chans att välta kolossen på längre sikt – om man är ihärdig. Viktiga förändringar kommer i regel underifrån och söker sig fram på okonventionella vägar.
I detta sammanhang spelar Internet en betydelsefull roll. Nätet är ett välbehövligt alternativ till storförlagens dominans och till de etablerade mediernas maktfullkomlighet. Äntligen kan även gräsrötterna få ett ord med i laget och uttrycka sig fritt.
Jag tycker mig redan se hur kolossen vacklar. De etablerade medierna har snabbt förlorat i betydelse, bl a i takt med att olika kanaler på Internet blivit tillgängliga. I radion citeras t ex bloggar väl så ofta som kulturskribenter.
Man frågar sig var detta skall sluta. Det är lite förvirrande faktiskt. Det finns knappast längre några auktoriteter som anger normer.
Mariann Andersson
ALIDA BOK
P.S. Bonnier dominerar Augustnomineringarna. Läs mer här.
Se även nedan.
Pingat till http://intressant.se/intressant
Dubbelmoral utbredd i pressen
Pressen och massmedia över huvud taget sätter sig till doms över andra men tiger ofta still om egna synder. Många journalister framstår i allmänhetens ögon som hjältar, eftersom de går till attack mot orättvisor och missförhållanden i samhället. Men detta är knappast hjältemodigt, eftersom det ingår i den journalistiska rollen. De blir inte, som många andra kritiker, utsparkade i kylan, utan får kanske i stället av sina uppdragsgivare en klapp på huvudet och löneförhöjning.
Annat är det om kritik riktas mot den egna tidningen och dess ledning. Sådan kritik existerar knappast och om den existerar är den mycket lam och pliktskyldig - ett inlägg för syns skull, för att ge ett sken av opartiskhet. Alla har väl märkt hur oansenliga rättelser i tidningar kan vara. Likaså blir det om radio eller tv gjort något fel och fällts i granskningsnämnden knappast några livfulla och engagerande reportage som rättelse utan i regel en torr uppläsning av fakta.
En verklig journalistisk hjälte skulle gå till attack mot dubbelmoralen inom massmedia. Men en sådan journalist är en omöjlighet. Kritiken censureras i 99 fall av hundra bort och kvar blir i bästa fall de ovan beskrivna torra tillrättaläggandena som knappast tilldrar sig något intresse eftersom de avsiktligt är utformade för att framkalla en gäspning.
Sällan eller aldrig hör man talas om sexuella trakasserier, fylleribrott, förskingringar och annat liknande inom massmedia. Ändå finns det minst lika många snuskhumrar, fyllon och fifflare inom media som i andra branscher. Det vet jag som jobbat närmare 40 år som journalist (på bland annat TT - Tidningarnas telegrambyrå, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Upsala Nya Tidning).
Massmedia talar varmt om vikten av integration av invandrare och anklagar många branscher för diskriminering. Men press, radio och tv anställer knappast några invandrare själva. Detta kan delvis förklaras med språksvårigheter. Att behärska svenska språket är viktigt för den som skriver och talar i massmedia. Men inte heller på poster där språket inte betyder något anställs särskilt mycket invandrare.
Inte heller när det gäller jämställdhet mellan könen är massmedia något föredöme. De kvinnliga chefer som finns är i regel ja-sägare som inte utgör något hot mot makten och patriarkatet.
Få vågar kritisera massmedia. De flesta kändisar - författare, politiker, artister av olika slag m fl - är beroende av tidningar och andra massmedier för sin karriär. De vill hålla sig väl med pressens representanter.
Allt detta leder till att hela samhället utvecklas fel. Debatten leds bort från väsentligheter och riktas in på företeelser som inte hotar de styrande. Bagateller blåses upp. Väsentliga sanningar förtigs och lögner kan bli rättesnören.
Ett förhållande som sällan kritiseras, i vart fall inte i den omfattning det borde, är Bonniers enorma dominans över massmedia. Detta gör att vi i grund och botten har en korrumperad press och massmedia, även om man i regel inte förknippar korruption med svenska journalister.
Inte så att journalisterna tar emot mutor öppet (det kan ske ibland mer förtäckt genom inbjudningar till pressresor, luncher med mera). Korruptionen formar sig mer som självcensur. Man ser genom fingrarna med mycket och undviker vissa ämnen av rädsla för att komma i onåd och kanske förlora jobbet - ett jobb som man kanske kämpat hårt för att få.
Detta är ett ämne så stort att det är svårt att famna. Jag skall här komma med ett exempel - ett stickprov - på vad jag menar.
Det rör sig om ett debattinlägg som undertecknad skrivit till journalisternas egen tidning Journalisten och som censurerats av denna tidning. Artikeln lyder som följer:
"I Journalisten nr 28 riktas skarp kritik mot att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium för artiklar om ledgångsreumatism och psoriasisartrit. Det man ondgör sig över är att stipendierna utlyses i förväg, innan artiklarna skrivits.
Jag kan inte se att detta skiljer sig nämnvärt från till exempel Bonniers stipendier till kulturredaktörer. Båda har samma korrumperande verkan.
Skillnaden är att Bonnier äger stora delar av massmedia varför ingen kritik kommer fram.
Alla vet ju i förväg att dessa stipendier delas ut och följden kan bli att kulturredaktörerna mer eller mindre omedvetet anpassar sig efter detta. Svensk kulturjournalistik består också enligt min mening främst av reklam för storförlagen och deras böcker. De får i regel skrymmande recensioner och mycket uppmärksamhet, oavsett om de anses bra eller dåliga.
Alla behöver vi vårt levebröd. Detta innebär dessvärre att de flesta är mer eller mindre korrumperade, rädda för att stöta sig med den som föder dem. Man sågar ju inte av den gren man sitter på, särskilt inte om andra dras med i fallet. Bara få undantag finns. Därför blir det ofta vi pensionärer som får komma med ett sanningens ord.
Men är det verkligen nödvändigt att journalister så till den milda grad dansar efter storkapitalets pipa och följer alla modets trender och växlingar?
Mariann Andersson
Pensionerad journalist"
Efter en tid fick jag följande mail från redaktören för journalisten:
"Hej!
Jag undrar bara vilka Bonniers-stipendium som ges till kulturredaktörer du menar. Kanske man borde förtydliga det? Jag vet i alla fall inte riktigt vilka de är.
Hälsningar
Qia Rindevall"
För att lämna korrekt information ringde jag upp Bonniers och fick av Carina Söderman där beskedet att Bonnier AB en gång om året delar ut stipendium till kulturjournalister. Det rör sig om stipendier på 121 000 kronor. Stipendierna är inte sökbara och man uppger inte vilka som sitter i juryn.
121 000 kronor är mycket pengar. Det vore inte egendomligt om utsikten av en sådan dusör påverkade journalisterna och deras benägenhet att kritisera ägarföretaget.
Jag väntade sedan på att artikeln skulle komma in på Journalistens debattsida. Men den har i skrivande stund inte synts till där. Därför publicerar jag den i stället på detta sätt.
Bakgrunden till mitt inlägg är en stort uppslagen artikel i Journalisten nr 28 (18-24 oktober 2005). Den handlar om att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium på 50 000 kronor till den journalist som bäst bevakar sjukdomarna ledgångsreumatism och psoriasisartrit under perioden oktober 2005 till 15 september 2006.
Jag säger inte att jag gillar sådana stipendier. Men jag tycker det är mycket värre med Bonniers stipendier till kulturjournalister och andra medel som Bonnier med sin dominans använder för att styra debatten och utvecklingen i samhället.
I en rad kommentarer till artikeln uttalade flera journalister kritik mot Abbotts stipendium.
"Utvecklingen med stipendier från kommersiella företag till viss typ av medicinjournalistisk är olustig. Man försöker skapa ett intresse för ett helt sjukdomsområde och därigenom indirekt för det egna företagets produkter", sade t ex David Finer, ordförande i Sällskapet Svenska Medicinjournalister.
Andra utfrågade talade om att ett beroendeförhållande kan skapas, att journalisternas omdöme och trovärdighet kan påverkas osv.
Enligt undertecknad försöker även Bonniers med sina stipendier skapa intresse för sina produkter (böcker). Journalister hamnar i beroendeställning till Bonniers som inte sällan äger deras arbetsplats. Bonniers har makt att styra debatten och gör det också. Detta är mycket allvarligare men kritiseras sällan. Journalisterna tiger, tackar och tar emot.
Mariann Andersson
Pensionerad journalist
ALIDA BOK
Fotnot: En titt på Bonnierkoncernens hemsida (www.bonnier.se) visar att företaget äger en mängd dagstidningar, t ex Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet, Kvällstidningarna Expressen, Kvällsposten, GT, gratistidningen Stockholm City, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
I koncernen ingår också en rad specialtidningar med de mest varierande inriktningar, t ex Amelia, Dagens Industri, Damernas Värld, Sköna hem, Allt i Hemmet, Kamratposten, privata Affärer, Veckans Affärer och Dagens Medicin för att nämna några.
Företaget äger också radio- och tv-stationer, svensk Filmindustri, lyssnarklubbar mm. Koncernens traditionella verksamhet omfattar bokförlag som Albert Bonniers förlag och Wahlström & Widstrand. Vidare är Bonniers majoritetsägare i AdLibris, Nordens största bokhandel och äger bokklubbar.
Bonniers behärskar alltså ordet i alla led, från produktion till distribution. Detta var bara några exempel på aktiviteter. Koncernen har också en omfattande verksamhet utomlands.
Annat är det om kritik riktas mot den egna tidningen och dess ledning. Sådan kritik existerar knappast och om den existerar är den mycket lam och pliktskyldig - ett inlägg för syns skull, för att ge ett sken av opartiskhet. Alla har väl märkt hur oansenliga rättelser i tidningar kan vara. Likaså blir det om radio eller tv gjort något fel och fällts i granskningsnämnden knappast några livfulla och engagerande reportage som rättelse utan i regel en torr uppläsning av fakta.
En verklig journalistisk hjälte skulle gå till attack mot dubbelmoralen inom massmedia. Men en sådan journalist är en omöjlighet. Kritiken censureras i 99 fall av hundra bort och kvar blir i bästa fall de ovan beskrivna torra tillrättaläggandena som knappast tilldrar sig något intresse eftersom de avsiktligt är utformade för att framkalla en gäspning.
Sällan eller aldrig hör man talas om sexuella trakasserier, fylleribrott, förskingringar och annat liknande inom massmedia. Ändå finns det minst lika många snuskhumrar, fyllon och fifflare inom media som i andra branscher. Det vet jag som jobbat närmare 40 år som journalist (på bland annat TT - Tidningarnas telegrambyrå, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Upsala Nya Tidning).
Massmedia talar varmt om vikten av integration av invandrare och anklagar många branscher för diskriminering. Men press, radio och tv anställer knappast några invandrare själva. Detta kan delvis förklaras med språksvårigheter. Att behärska svenska språket är viktigt för den som skriver och talar i massmedia. Men inte heller på poster där språket inte betyder något anställs särskilt mycket invandrare.
Inte heller när det gäller jämställdhet mellan könen är massmedia något föredöme. De kvinnliga chefer som finns är i regel ja-sägare som inte utgör något hot mot makten och patriarkatet.
Få vågar kritisera massmedia. De flesta kändisar - författare, politiker, artister av olika slag m fl - är beroende av tidningar och andra massmedier för sin karriär. De vill hålla sig väl med pressens representanter.
Allt detta leder till att hela samhället utvecklas fel. Debatten leds bort från väsentligheter och riktas in på företeelser som inte hotar de styrande. Bagateller blåses upp. Väsentliga sanningar förtigs och lögner kan bli rättesnören.
Ett förhållande som sällan kritiseras, i vart fall inte i den omfattning det borde, är Bonniers enorma dominans över massmedia. Detta gör att vi i grund och botten har en korrumperad press och massmedia, även om man i regel inte förknippar korruption med svenska journalister.
Inte så att journalisterna tar emot mutor öppet (det kan ske ibland mer förtäckt genom inbjudningar till pressresor, luncher med mera). Korruptionen formar sig mer som självcensur. Man ser genom fingrarna med mycket och undviker vissa ämnen av rädsla för att komma i onåd och kanske förlora jobbet - ett jobb som man kanske kämpat hårt för att få.
Detta är ett ämne så stort att det är svårt att famna. Jag skall här komma med ett exempel - ett stickprov - på vad jag menar.
Det rör sig om ett debattinlägg som undertecknad skrivit till journalisternas egen tidning Journalisten och som censurerats av denna tidning. Artikeln lyder som följer:
"I Journalisten nr 28 riktas skarp kritik mot att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium för artiklar om ledgångsreumatism och psoriasisartrit. Det man ondgör sig över är att stipendierna utlyses i förväg, innan artiklarna skrivits.
Jag kan inte se att detta skiljer sig nämnvärt från till exempel Bonniers stipendier till kulturredaktörer. Båda har samma korrumperande verkan.
Skillnaden är att Bonnier äger stora delar av massmedia varför ingen kritik kommer fram.
Alla vet ju i förväg att dessa stipendier delas ut och följden kan bli att kulturredaktörerna mer eller mindre omedvetet anpassar sig efter detta. Svensk kulturjournalistik består också enligt min mening främst av reklam för storförlagen och deras böcker. De får i regel skrymmande recensioner och mycket uppmärksamhet, oavsett om de anses bra eller dåliga.
Alla behöver vi vårt levebröd. Detta innebär dessvärre att de flesta är mer eller mindre korrumperade, rädda för att stöta sig med den som föder dem. Man sågar ju inte av den gren man sitter på, särskilt inte om andra dras med i fallet. Bara få undantag finns. Därför blir det ofta vi pensionärer som får komma med ett sanningens ord.
Men är det verkligen nödvändigt att journalister så till den milda grad dansar efter storkapitalets pipa och följer alla modets trender och växlingar?
Mariann Andersson
Pensionerad journalist"
Efter en tid fick jag följande mail från redaktören för journalisten:
"Hej!
Jag undrar bara vilka Bonniers-stipendium som ges till kulturredaktörer du menar. Kanske man borde förtydliga det? Jag vet i alla fall inte riktigt vilka de är.
Hälsningar
Qia Rindevall"
För att lämna korrekt information ringde jag upp Bonniers och fick av Carina Söderman där beskedet att Bonnier AB en gång om året delar ut stipendium till kulturjournalister. Det rör sig om stipendier på 121 000 kronor. Stipendierna är inte sökbara och man uppger inte vilka som sitter i juryn.
121 000 kronor är mycket pengar. Det vore inte egendomligt om utsikten av en sådan dusör påverkade journalisterna och deras benägenhet att kritisera ägarföretaget.
Jag väntade sedan på att artikeln skulle komma in på Journalistens debattsida. Men den har i skrivande stund inte synts till där. Därför publicerar jag den i stället på detta sätt.
Bakgrunden till mitt inlägg är en stort uppslagen artikel i Journalisten nr 28 (18-24 oktober 2005). Den handlar om att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium på 50 000 kronor till den journalist som bäst bevakar sjukdomarna ledgångsreumatism och psoriasisartrit under perioden oktober 2005 till 15 september 2006.
Jag säger inte att jag gillar sådana stipendier. Men jag tycker det är mycket värre med Bonniers stipendier till kulturjournalister och andra medel som Bonnier med sin dominans använder för att styra debatten och utvecklingen i samhället.
I en rad kommentarer till artikeln uttalade flera journalister kritik mot Abbotts stipendium.
"Utvecklingen med stipendier från kommersiella företag till viss typ av medicinjournalistisk är olustig. Man försöker skapa ett intresse för ett helt sjukdomsområde och därigenom indirekt för det egna företagets produkter", sade t ex David Finer, ordförande i Sällskapet Svenska Medicinjournalister.
Andra utfrågade talade om att ett beroendeförhållande kan skapas, att journalisternas omdöme och trovärdighet kan påverkas osv.
Enligt undertecknad försöker även Bonniers med sina stipendier skapa intresse för sina produkter (böcker). Journalister hamnar i beroendeställning till Bonniers som inte sällan äger deras arbetsplats. Bonniers har makt att styra debatten och gör det också. Detta är mycket allvarligare men kritiseras sällan. Journalisterna tiger, tackar och tar emot.
Mariann Andersson
Pensionerad journalist
ALIDA BOK
Fotnot: En titt på Bonnierkoncernens hemsida (www.bonnier.se) visar att företaget äger en mängd dagstidningar, t ex Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet, Kvällstidningarna Expressen, Kvällsposten, GT, gratistidningen Stockholm City, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
I koncernen ingår också en rad specialtidningar med de mest varierande inriktningar, t ex Amelia, Dagens Industri, Damernas Värld, Sköna hem, Allt i Hemmet, Kamratposten, privata Affärer, Veckans Affärer och Dagens Medicin för att nämna några.
Företaget äger också radio- och tv-stationer, svensk Filmindustri, lyssnarklubbar mm. Koncernens traditionella verksamhet omfattar bokförlag som Albert Bonniers förlag och Wahlström & Widstrand. Vidare är Bonniers majoritetsägare i AdLibris, Nordens största bokhandel och äger bokklubbar.
Bonniers behärskar alltså ordet i alla led, från produktion till distribution. Detta var bara några exempel på aktiviteter. Koncernen har också en omfattande verksamhet utomlands.